Gott nytt år.

Det är några timmar kvar på 2021. Jag funderar på vad har detta året givet mig och vad ska 2022 ge mig.

Ett år är långt men samtidigt oerhört kort. Tiden rusar fram allt för fort. För varje år som går är min känsla att tiden bara går fortare och fortare. En känsla att jag inte hinner allt jag vill.

Att sätta nyårslöfte är något jag slutat med för flera år sedan. Så det lär inte bli några i år heller.

Däremot ska jag omfamna det nya året och leva det på allra bästa sätt. Det lär gå upp och gå ner. Så som livet är. Det är ingen av oss som blir förskonade för tråkigheter.

Jag önskar dig en skön nyårskväll. Ta det lugnt och njut. ❤

Kram kram

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ett fotografiskt möte i slottsmiljö.

Häromdagen styrde jag och familjen bilen mot Kalmar för ett fotografiskt möte i slottsmiljö. Kalmar Slott bjöd in till en fantastisk utställning av fotokonstnären Erik Johansson. Att bara gå in i Kalmar slotts vackra rum är en upplevelse i sig och att sen mötas av fotografier utöver det vanliga fick mig att jubla.

Självklart vill jag dela med mig av dessa bilder även till Dig som kanske inte har vägarna förbi Kalmar Slott i sommar.

Erik Johansson är född några mil från mitt barndomshem och kanske har vi gått på samma skola till och med. Bara det gör att jag känner mig än mer imponerad av hans verk. Idag bor Erik i Prag och verkar där som fotograf. Att lägga till minnet är att alla Eriks verk är fotograferade som sedan sammanfogas till en bild. Det ligger tusentals timmars arbete bakom en bild så luta dig bakom och njut av mina bilder där jag fotograferat av några av hans verk.

Inspirationen till sina bilder hittar Erik Johansson i det vardagliga livet. På utställningen får vi som besökare även ta del av hur bilderna skapas från början till slut.

Jag kan bara säga tack till Erik Johansson och Kalmar Slott för att vi fick ta del av denna magiska utställning.

Som ni redan förstått så kan jag verkligen rekommendera er att besöka utställningen Behind the Horizon av Erik Johansson.

Kram

Linda

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Jag väljer att göra det SEN.

Jag väljer att göra det SEN är en mening jag allt för ofta hör och även säger själv. SEN. Det finns alltid människor som lever efter att alltid göra allting SEN. Du kanske är en sådan person och jag måste erkänna att jag till viss del är sådan själv. Vissa saker är lättare att göra SEN.

Men det där SEN blir sällan något positivt. Jag hittade häromdagen en reflektion som fick mig till en tankeställare. Självklart vill jag dela denna med dig.

SEN

Jag ringer dig sen.

Jag gör det sen.

Jag säger det sen

Jag byter den sen.

Jag gör det sen.

Vi skjuter upp allt som om senare var bättre.

MEN VI INSER INTE ATT

Kaffet blir kallt sen.

Prioriteringarna ändras sen.

Förtrollningen bryts sen.

Sen förvandlas till för sent.

Melakolin går över sen.

Saker kommer att förändras sen.

Barnen kommer att vara stora sen.

Människor kommer bli äldre sen.

Minnen glöms bort sen.

Dagen blir natt sen.

LIVET TAR SLUT SEN.

Det senaste 1,5 året har våra liv satts på prov. Många saker som vi velat göra har inte blivit gjort på grund av en pandemi vi inte själva har kunnat påverka. Allt vändes upp och ner. Vi, du och jag är sårbara. Vi har inte tid till att skjuta saker på framtiden. SEN måste bli NU.

Kram kram

Linda

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det krisar i den svenska politiken

Häromdagen installerades den nya regeringen eftersom det krisar i den Svenska politiken. Nya regeringen eller ska vi kalla den den gamla vanliga dyngan. För inte kunde jag med blotta ögat se så mycket förändringar. Lövet stod där längst fram med 2 st MP-anhängare på var sin sida. Inget har förändrats.

Hade jag velat att det skulle ske en förändring? NJA jag tror inte det. Vi är knappt ett år från ett val så varför riva runt i denna soppa redan nu. I mina ögon kostar det bara en massa pengar som vi inte har. För nu måste det ju sina i ladorna efter  pandemin.

Men vad fick vi ut av denna misstroendeförklaring av regeringen? Hur mycket jag än tänker på det kan jag inte komma på så mycket. Lövet är fortfarande kvar. Nu med något annat och det så kallade januariavtalet är lika dött som Decemberöverenskommelsen. Det verkar mer som att politikerna sitter i sin sandlåda och kastar sand. Några kastar mer än andra. Andra får sitta på vänster eller höger kant med ryggen åt de andra. Ingen leker med varandra. Alla leker var för sig.

Är inte detta lekande så himla onödigt? Kan inte våra politiker leka tillsammans längre? Har de tappat förmågan att kommunicera? Är det dags att börja om på 0?

Frågorna är många och svaren säkerligen lika många.

Vi är verkligen i ett annorlunda och allvarligt läge. Det krisar med stort K och vi kommer gå en spännande framtid till mötes.

Jag är helt säker på att vi kommer se Lövet och co leka många nya lekar framöver. Men om jag gillar dom är en helt annan femma.

Kram Linda

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Äntligen är semestern här

Äntligen är semestern här. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter någon semester i mitt 44åriga liv som denna. Idag var det dags att säga klara färdiga gåååååå nu är det semester.

Det har varit ett tufft år som gått både jobb och privat så att äntligen få checka ut och tänka på annat är precis det som står på mitt schema. Visst är en del sommaraktiviteter och någon resa inbokad, men mest är det “vi tar dagen som den kommer” som gäller.

Ibland kommer det dåliga samvetet smygande att varför har jag inte totalbokat mina 4 veckor. Är jag en dålig mamma som inte tar sonen utomlands som många andra gör?

Lika snabbt som den tanken kommer inser jag att vad andra gör skiter jag fullständigt i. Nu är det vad som är viktigast för mig och min lilla familj som gäller.

Det finns däremot en sak som jag längtat efter och det är att skriva några rader här på bloggen. Jag tappade orden någonstans men nu så finns det många tankar och åsikter som vi skall diskutera i sommar. Jag hoppas att du vill hänga på?

Så nu mina vänner nu rockar vi loss denna sommar ordentligt och framför allt MIN semester.

4 veckor på bara mina villkor är precis det som jag behöver just NU.

Massor av Kramar

Linda

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Ett ärofyllt ideélt uppdrag

Under hösten som gått har jag haft ett ärofylldt uppdrag att fota bilder till en Välgörenhetskalender. Det är en kalender som skapats för att stå upp mot våld och orättvisor mot kvinnor. För mig var det självklart att åta mig detta uppdrag.

I kalendern hittar man 12 framgångsrika lokala sportprofiler som vill vara bra förebilder och skicka med ett viktigt budskap till oss övriga. De står alla upp för att minska våld och orättvisor mot kvinnor.

Det har varit en sådan stor ära att träffa dessa  idrottsmän och få en inblick i deras idrottsvärld.

Kalendern tas fram genom ett samarbete mellan Soroptimisterna, Zonta och kvinnojouren i Kalmar. Alla intäkter går oavbrutet till kampen mot våld och orättvisor.

Det är en spännande kalender som jag ser så framemot att presentera till er alla. Än så länge är kalenderns bilder hemliga men jag bjuder på några andra.

Vill du också stödja arbetet mot våld och orättvisor mot kvinnor kan du beställa din Välgörenhetskalender genom att skicka ett mail till kalmarzontaklubb@gmail.com

Barometern uppmärksammade vårt arbete med kalendern genom ett så fint repotage i december.

Kram Kram

Linda

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

En nyårsdag med eftertanke

Nytt år och en nyårsdag med eftertanke. En dag då jag försökt reflektera över det år som gått. Ett år som varit allt annat än vanligt. Ett år som går till historieböckerna. Ett år då hela världen höll andan.

När jag slår upp mina blå ögon på nyårsdagen brukar det innebära med blandade känslor i hjärtat. Denna morgon var inte annorlunda. Det där med att fira nyår har aldrig varit min grej. Att ge massa löften och stänga dörren till det gamla och tro att bara för att kl slagit 24.00 på nyårsafton är allt förändrat fungerar inte för mig. Att det jag inte lyckas göra föregående år skulle fungera bara för att det är ett nytt år blir bara flosker för mig.

Jag låter säkert tråkig nu. Kan känna det själv ibland men det är väl sådan jag är bara.

I år kan jag nog känna mig ännu mer pessimistisk till den här nyårsgrejen om vi skall kalla det så. I flera veckor har jag hört familj, vänner och bekanta uttrycka sig att GUD så skönt när detta skitår är slut och 2021 börjar då blir allt bättre.

Jag tror ni förstår vart jag vill komma. Att 2020 var ett minst sakt annorlunda år med utmaningar för oss alla mer eller mindre behöver vi ju inte diskutera. Men att allt skulle återgå till det vanliga eller för den delen bli bättre för att det nu har blivit 2021 kommer ju inte ske. Vissa saker kommer säkerligen förändras med ett nytt år men i min värld handlar det snarare om hur vi VÄLJER att hantera det.

Livet oavsett vilket år det är bjuder på utmaningar varken vi vill det eller inte. Vi får bara gilla läget och följa med. I dessa pandemitider gäller det ännu mer att acceptera livet och göra det bästa av det även om det är fruktansvärt. För livet är det vi har just NU inte om ett år. För om ett år kanske vi inte ens finns.

Jag förstår att när utmingarna är tuffa vill vi alla leva på hoppet. Tro är oerhört viktigt för att vi skall komma vidare. Men jag vill nog säga att vi alla måste bli bättre på att TRO varje dag och ta till vara på det som är nu.

Med mina pessimisriska tankar denna nyårsdag vill jag önska dig ett god fortsättning på ditt fantastiska liv.

Kram kram

Linda

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Om du visste att du skulle DÖ i Covid-19 skulle DU då hålla avstånd?

Jag är helt övertygad om att om Du och jag skulle mötas öga för öga och jag ställde frågan “om du visste att du skulle DÖ i Covid-19 skulle DU då hålla avstånd” så skulle du svara JA visst.

Men varför gör du inte det då? Vad är det som gör att det är så svårt för dig att hålla avstånd?

Igår var jag och min mamma i ett av Kalmars shoppingområden för en snabb tur. Inte i något av de olika butikerna som vi besökte höll alla avstånd. Utan vissa skulle bara stå med kundkorgen så nära som möjligt. Det var mer än en gång vi upprepade. Här ska vi hålla avstånd.

Jag har funderat på detta en del. Vad är det som gör att vissa inte verkar fatta att vi skall hålla avstånd till varandra. Vi måste hålla ut och inte falla för frestelserna just nu.

Många håller avstånd, samlas inte i stora grupper, åker inte iväg utan håller sig hemma. MEN vissa kan bara inte låta bli.

Jag har funderat på om det är coolt att utmana ödet eller tror de att de är odödliga.

För då ska jag berätta för DIG. Det är Du inte. Ingen av oss vet när det kan slå till och ingen av oss vet om vi skulle klara det.

Men en sak vet jag. Om vi visste utgången så skulle vi alla hålla avstånd och hålla ut.

Nu säger jag SKÄRPNING alla medmänniskor. Nu måste vi kämpa och hålla ut varje dag till detta har stormat över.

För det enda vi säkert vet i dagsläget är att vi inte vet.

Stor kram och ta hand om dig.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Är vi sura i det här landet?

Mitt i vimlet satt jag. Folk kom i strid ström från höger till vänster. Framför och bakom. Jag befann i smeten och reflektionerna blev många.

Mina tankar var vid stunden få. Men ju längre tiden gick kom reflektionerna igenom mitt brus.

Människorna från höger såg så sura ut. Människorna från vänster såg så sura ut. Människorna framför och bakom mig såg sura ut.

Nästan inga hade ett leende på läpparna. Nästan inga skrattade.

Mungiporna var antingen neråt eller som ett streck. Det var få som såg på varandra.

Alla var på väg någon annanstans.

Jag satt där och reflekterade och såg sur ut. Precis som mina passerade medmänniskor.

Varför ser vi så sura ut? 

Varför är det så få som bara ler?

Har vi det så jävligt att vi inte ens kan dra på smilbanden lite då och då?

MEN plötsligt kommer den en äldre herre. Med rak rygg och en ansikte som sken som en sol.

Jag sken upp och tänkte. Vad går han där och ser så glad ut för.

Mer leende åt folket vänner.

Ju mer vi ler desto gladare mår själen.

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Hur mycket jag än vill så orkar jag inte.

Just idag kanske inte är den bästa dagen att få liv i min älskade blogg igen.

Bloggen som har fått stå tillbaka då det verkliga livet kom emellan.

Bloggen som varit en så underbar kanal och som jag saknat oändligt. För ni som läst den har uppskattat mina inlägg och mina balanserade inställningar även om de ibland har provocerat er.

Idag är delvis en dag som jag går runt med en tung ryggsäck. En ryggsäck som jag inte har valt. En rycksäck som jag får leva med vare sig jag vill eller inte.

Som många vet har jag gått/går igenom två livskriser. En sjukdom som kom på en sekund som jag inte vill ha. En skilsmässa som jag inte heller valde. Två kriser som påverkar mitt och sonens liv enormt mycket.

Jag har kämpat, bitit ihop, brutit ihop  och tagit ett steg i taget. Bearbetat och hittat nya former.

Men just nu är jag i ett läge där kroppen/jag liksom inte orkar. Den är trött, likgiltig, håglös, ointresserad.

Jag känner mig som professor Baltasar. Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag vet att det är en sån period just nu. Det är en del i processerna. Jag ska igenom detta också.

MEN… mitt i detta jag “orkar inte tillståndet” så kommer kraven. Inte från dig utan från mig.

Jag får dåligt samvete för mig själv, min son, mitt jobb, mina vänner och till och med dig.

JAG känner mig otillräcklig i detta samhälle. Jag ser mig omkring i det dagliga samhällshjulet och får smått panik. Vi alla rusar mot något som jag inte vet vad. Kraven är stora att va sådan, göra det, uppnå det.

Jag orkar inte uppnå något. Jag går fram och tillbaka. Medans jag tar på mig krav som inte är viktiga i mitt liv. Men den där mallen som jag annars inte bryr mig om. Är nu så otroligt tydlig att jag inte kan komma i närheten av.

Varför hamnar jag och säkert andra med mig i detta läget? 

Ja det är en fråga jag ställer mig denna söndagskväll.

Kanske du har gått igenom samma eller har ett gott råd? Dela gärna med dig.

 

Lämna kommentar Dela inlägget: