Att befinna sig i ett soligt paradis i en hel månad förväntas det ju att man kommer hem så där perfekt brun. Ett vackert solblekt hår och en solbränna som kommer räcka ändra fram till påska. Om man utesluter den redan lilla gyllenbruna afrikanen som bor i vårt hushåll så är detta en riktig solskenshistoria. En historia som aldrig kommer att bli till verklighet. För i vår familj har blekheten tagit fasta och det där med solen är ju inte vår grej.
Till sommaren hör ju att man åker och badar och sonen har ju tjatat ett antal ggr så igår tog jag mig mod och letade fram bikinin. Den ligger lååångt in i lådan med underkläder och hoppas säkert att den skall få komma fram i ljuset. Jag stretar emot i det längsta.
95% av alla gånger bryr jag mig inte ett smack om vad andra tycker om mig. MEN när den där bikinin skall på då kommer den nakna sanningen fram. Jag mår fruktansvärt dåligt och inser varje år att någon beachkropp har jag inte. Ångest och svettningar för att behöva visa upp mina mulliga kropp är ingen rolig aktivitet. Jag tvingar mig själv på stranden att inse att inte en enda bryr sig om min kropp och att jag är inte ensam. Tyvärr funkade den tesen inte igår.
Vi äntrade den vackra Mediterraneo Beach som ligger i Fiumicino precis i anslutning till Roms största flygplats. Som de flesta stränderna utmed den kuststräckan är det en familjeägd strand där alla hjälps åt. Rent, snyggt och väldigt barnvänligt. Sonen tyckte att det var i grundaste laget men jag var mer än nöjd. Några olyckor är jag inte intresserad av.
Sonen kastade sig i vattnet likt han väntat på detta ett helt år. Jag kröp längre in under parasollen och försökte göra mig osynlig. För en sak skall ni veta. Runt omkring mig låg inga XL-personer direkt. Här snackar vi brunbrända XS-kvinnor i minimala bikinis. Perfekt solbränna och matchande solglasögon. Männen springer runt i speedos eller upprullade shorts för att maximera solbrännan på låren. Ibland känns det som om det vore taget ur en långfilm. Så jäkla perfekt.
Någonstans tränger sonens röst igenom och jag tvingar min vita valliknade kropp ut i vattnet. Skönt absolut, roligt NEJ. Sonen upprepar mer än en gång att mina lökar är såå stora ( bröst alltså ). Då han har kommit att bli en aningen fixerad vid detta. Jag försöker under en kort stund gömma mig under vattenytan innan jag ursäktar mig och letar mig skamset tillbaka till min plats under parasollen. Bikini åker av och långklänning på. Nu gäller det att gömma sig för de snygga italienarna och solen. För solen och jag är inte bästa vänner.
Trots några timmar med solskyddsfaktor 50 och heltäckande kläder bränner jag mig som den årliga röda kräftan i augusti. Förra året var det överkroppen som fick mest stryk. I år lyckades jag bränna upp mage och ben. Hur nu det gick till. Antagligen när jag snabbt gömde mig under vattenytan.
Med sönderbränd kropp och lätt solsting blev det en härlig dag på stranden. Den lilla afrikanen från Sweden som lekte ute i vattnet njöt till fullo. Fick vid ett antal ggr tvinga den bruna saken att komma upp och fylla på vätska. Om och om blev jag påmind att han allt var 98% afrikan och 2% svensk därför kunde han vara ute i solen utan att bränna sig. TACK vill jag ju bara skrika.
För er som vet vad riktig solbränna är kan ju tänka er hur min natt varit. Dåligt med sömn och frossa varvat med kolossala svettningar. Inget jag rekommenderar någon.
Därför uppmanar jag alla föräldrar att se till att skydda era barn och er själva. Solen är så mycket starkare än ni någonsin tror. Ett sönderbränt barn är inget roligt att ta hand om.
Önskar er alla en skön dag. Själv skall jag återigen inse den nakna sanningen att jag inte skall lufta min bikini i onödan.
Kram kram
Linda
