Det är fredagskväll i ett vackert slott i Österrike när jag skriver dessa rader till dig. Jag vill börja och tacka dig och alla andra som hört av sig och berättat hur mycket ni gillat min blogg och saknat mina balanserade inställningar. Jag är oerhört tacksam att mina ord har saknats.
Slottet jag befinner mig i är spännande, mystiskt och något som passar mig perfekt. Jag älskar de gamla trägolven som knarrar och känslan att befinna mig i en annan värld. Ett perfekt ställe att avsluta vår jul och nyårsledighet samt vår tid i Rom.
Allt har sin tid i livet.
Min och familjens möjlighet att bo i Rom har berott på mannens arbete. Vi har under hela 3 år pendlat till denna underbara stad och landet Italien. Alla lov och övrig tid vi fått ihop har vi skyndat oss söderut.
Det var med en enorm tacksamhet jag stängde dörren till vår lägenhet för sista gången. Tog ett farväl av vår gata och dess omgivning. En tacksamhet att få haft möjligheten att få uppleva så mycket under hela 3 år. Alla ställen vi fått se, människor och kulturer vi mött är verkligen minne för livet.
För minnen är det enda vi med säkerhet kommer att ta med oss i graven. Oavsett hur mycket prylar vi har när vi dör är det endast minnena som består.
Nu är det dags för mig och min familj att se oss om efter nya äventyr och utmaningar i livet. Se var vägen kommer leda oss nu.
En del av mitt hjärta kommer alltid finnas kvar i Italien och jag kommer besöka det så ofta möjligheten finns.
Vissa saker kommer jag absolut inte sakna och andra kommer jag försöka ta med mig hem till min lilla Ö.
Tack Italien och Rom för 3 helt underbara åt tillsammans.
Den svenska polisen och militären är mycket omskrivna och står inte alltid i positiva dager hos oss medborgare. Vi tycker de är för få och de syns för sällan. Militären skall jag ärligt erkänna att vad de sysslar med har jag ingen aning om. Däremot vet jag om något skulle hända mig eller något annat brott förgås är det inte säkert att polismakten räcker till.
De tidigare lokala bemannade polisstationerna är ett minne blott och hur duktiga poliser och militärer också för den delen vi än har, ligger de i underläge redan från början. De är för få och har ett för stort område att jobba över. Det blir lite ett moment 22 över saken.
Tryggheten jag och andra borde känna är nog lite bort blåst.
Däremot i Rom där kryllar det av poliser och militärer i alla dess former. Det är inte många steg jag kan ta utan att pappa polis står där i gathörnet och vakar över mig. Blir trafiken för intensiv står både en eller flera där och visslar och visar vägen. Militären står med pansarförklädda jeepar och vakar över viktiga platser, ambassader och viktiga personer. Här snackar vi rejäla kvinnor och män med skarpladdade vapen. Dessa militärer retar då inte jag upp i första läget.
I Rom har polisen en övertag och vi medborgare vi visar respekt.
Jag måste påstå att det stör mig inte alls av deras intensiva närvaro. Snarare tvärtom. Jag känner mig tryggare.
Kanske det är en falsk trygghet men trots allt en trygghet.
Nu är detta inte på något vis speciellt för Rom och Italien att ha otroligt närvarande polis och militär. Det jag däremot frågar mig är varför vi i Sverige snarare minskar dess närvaro.
Visst sägs det att det skall rekryteras mer poliser men händer det något?
TVEKSAMT
Jag är för mer polis och militärisk närvaro. Vad tycker du?
Sydeuropa har inte visat sig från sin allra bästa sida. Kalla vindar har dragit in över Rom och temperaturen har till och med varit under 0. Vädret liknar mest en blåsig dag på min Ö hemma i Svedala. Trots det har vi tvingat oss ut för att njuta av en av världens vackraste städer. En stad jag inte kan få nog av.
Oavsett hur mycket tid jag nu spenderat här hittar jag alltid nya platser som får mig att häpnas.
Igår tog vi oss över på andra sidan floden och besökte Basilica San Paolo. Vinden ven runt denna vackra vita stenbyggnad som tornade upp framför oss. Väl innanför säkerhetskontroller och stora grindar stannade tiden och det blev tyst.
San Paolo är en av de fyra stora antika kyrkor som finns i Rom. Den är så strålande vacker att jag och många med mig gick viskande fram i gången. Att missköta sig eller vanhelga guds namn finns inte på kartan. Alla blev vi frälsta så fort kyrkan beträdes.
Som små vackra ljus gick vi runt och beundrar denna enorma skapelse.
Just där önskade jag att jag hade all tid i världen och strosa runt. Drömma mig bort och njuta av tystnaden. För väl där inne försvann bruset från Roms livliga gator. Lugnet lade sig och allt blev TYST.
Att jag lär återkomma till denna skapelse det kan jag lova er. Med mer tid och en riktig kamera i handen.
Med en blick på upp mot taket och på avbilden av den 266:e påven Papa Franciskus lovade jag mig själv att 2017 skall bli ett bra år och att jag snart skall återvända till stillheten och tystnaden i San Paolo.
Likt en vingslag är detta underbara ögonblick borta och vi befann oss åter ute i vimlet. Trots det bär jag med mig denna upplevelse i mitt hjärta och jag hoppas att du får möjligheten att besöka Basilica San Paolo någon gång i ditt liv.
Ibland är det bara att inse att redan innan man slår upp som i mitt fall mina blå kan man sluta dem igen. Igår var en sådan dag. Kände redan på morgonen att detta kommer bli en dag med en massa bakslag. Försökte komma igång men det var helt lönlöst. Gubben och Mother-in-law drog iväg på lite turistande och jag och lillen stannade hemma. Tog det lugnt och planerade veckan. Trots en riktigt god lunch jag fick till, gick den molande huvudvärken inte att stoppa. Sängen blev nästa och där stannade jag resten av dagen/natten. Migrän var i antågande.
Att ha migrän i denna värmen är ingen rolig historia. Jag lyckades stoppa den något sånär så jag slapp det värsta. Det kom och bli en riktigt tråkig söndag. Jag orkade inte ens säga hej till er här inne. Bläää.
Däremot i lördags mina bloggläsare var en riktigt skön dag. Var väl det som tog ut sin rätt igår. Det är ett givande och tagande.
Vi drog iväg till Bioparco di Roma. En helt underbar djurpark i centralaste Rom. Trots storstad så är den ljuvlig att strosa runt i. Jag och Axel hittade den förra sommaren och ville i år ta med övriga gänget på zoo. Jag är i vanliga fall helt emot zoo och att låsa in djur för allmän beskådning. I Sverige uppfattar jag att djuren lider enormt. För hur normalt är det med en tiger i kalla Sverige.
Däremot här i Rom ser djuren pigga och glada ut. En härlig park som är väl värd att besöka.
Fotograf Linda Brolin
Vår goa unge höll i kartan och guidade oss snabbt runt i parken. För när Axel Bäckström är kapten går det undan.
I parken bor det 49 olika arter allt från stora till smådjur. Allt från vilda till tama. Självklart hade både jag och gubben våra kameror med oss. För detta skulle förevigas.
Fotograf Linda Brolin
Visst är det en speciell känsla med djur? Man blir som barn på nytt.
Axels favoriter är aporna. Just när vi stod redo med våra kameror var det loppletning och sovande som gällde.
Även om denna vackra skapelse såg lite skamfilad var den en fröjd att fota.
Fotograf Linda Brolin
Väl hemma var det dags att svälja lite middag och bege sig till Circo Masimo Roma för Bruce Springsteen konsert. En plats som i övrigt är fantastisk och denna kväll med över 100 000 diggande fans blev den magisk.
Så äntligen fick jag se mitt frikort live. För jag skulle då inte tacka nej till att ha Bruce vid köksbordet var dag. Inte gubben heller för den delen som är den mest inbitna Bruce fans av oss.
För att ha fyllt 67 år så är han enormt vältränad och har en scennärvaro mer än de flesta. Hela gänget på scenen är enormt skickliga och ger verkligen allt. Det jag älskar mest med Bruce och E Street band är att allt spelas live. Inget inspelat tjafs här inte. Det är på riktigt.
Bild lånad på nätet
Inte nog med det. De är extremt annorlunda personer. Individer som sticker ut. I like It.
En underbar kväll som slutade på bästa sätt med lite nattsudd hemma på innergården.
Idag är det en ny dag och ny vecka. Mother-in-law har lämnats av på flygplatsen och nu skall jag och familjen passa på att njuta av Italien de sista 2 veckorna innan vi drar hemåt igen.
Hur vacker än storstaden Rom är så är det något visst att ta sig ut på landet. Då kära pappa gör sitt första besök här i Italien var vi igår tvungna att visa honom ett av våra favoritställen. Närmare bestämt bergsbyn Tivoli några få mil utanför Rom. På slingriga vägar uppför inte allt för stort berg ligger den vackra pittoreska byn Tivoli. Den är mest känd för sina fina parker och den vackra utsikten. Vi besökte staden och parken Villa d´Este för första gången i somras. Då sprakade det om blommor och blader. Trots vintermånader var parken ändå lika ståtlig.
Fotograf Linda Brolin
Utsikten är så slående när man tittar ut över det vackra landskapet. Någonstans där borta lever den stora staden sitt hektiska liv medans lugnet i Tivoli är påtagligt. Kyrkklockorna ringer och caféerna är fulla av glada italienare. Hit hittar sällen de utländska turisterna. Gatusäljarna lyser med sin frånvaro vilket är skönt ibland.
Fotograf Linda Brolin
Parken inne på Villa d Esté är byggd i platåer och trapporna skrider sig vackra genom parken. Man kan riktigt höra föregångarnas frasande klänningar när damerna florerat genom parken för att dricka en kopp te på någon vacker plats.
Fotograf Linda BrolinFotograf Linda Brolin
Mycket av det vackra i parken består av oändliga konstellationer av vattenfall, fontäner och små bäckar. Detta förhöjer verkligen stämningen. Otroligt vackert.
Fotograf Linda Brolin
Så nästa gång ni besöker Rom eller dess närhet missa då inte denna vackra stad.
Fotograf Linda Brolin
Parken passa ung som gammal. Det finns gott om platser och springa på om benen inte orkar gå runt och beundra parkens konstverk. Min lille kille brukar springa iväg med kartan i hand och visa den bästa vägen.
Fotograf Linda Brolin
Vi avslutade föräldrarnas vistelse med en härlig middag på vårt favoritställe som var utsmyckat till max för jul och nyårshelgen. Bilder från denna härliga kväll bjuder jag på en annan dag. För nu skall jag fortsätta göra ingenting vilket är dagens sysselsättning i Bäckström/Brolin hemmet här i Rom.
Jag är medmänniska, flickvän, mamma, vän och till yrket fotograf och marknadsansvarig på ett hotell. Har för tok för många namn. Linda Börjesdotter Bäckström Brolin men går oftast under namnet Linda Brolin.
Jag har ständigt för många bollar i luften men ändå fötterna stadigt på jorden. Lever i den morderna familjen med en son på 17 år och en särbo. Vi bor på Öland. Ett liv i där kärleken till varandra är viktigast. Min blogg på maqt.se kommer i huvudsak handla om samhällsfrågor ur min synvinkel. Självklart inblickar från mitt vardagsliv och andra tips och trix.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
