Ingen kan ha undgått den tragiska händelsen som inträffade till havs förra torsdagen. Nu när det har kommit fram i media att det inte var en olycka utan ett fall av mord och självmord, uppstår frågan: Hur långt är vi som människor beredda att gå?
Vad är vi kapabla att göra? Vilka krafter kan driva oss till sådana extrema handlingar? Vad har hänt som kan leda till att en mamma kastar sin 7-åriga son i havet och sedan hoppar efter?
Denna händelse väcker svåra frågor om människans natur och de omständigheter som kan påverka våra handlingar till det yttersta. Det är viktigt att vi reflekterar över detta och söker förståelse för att förhindra att liknande tragedier inträffar i framtiden.
Jag har så många frågor och mitt hjärta är fyllt av smärta inför denna tragiska händelse. Föreställ er att stå där på färjan och vara så kall i sinnet att man kan kasta sin egen son i det iskalla havet. Att se honom falla mot vattnet och sedan själv välja att hoppa efter.
Orden är svåra att hitta för att beskriva den här situationen, den är så fruktansvärd.
Vad har de gått igenom? Finns det någon sjukdom som ligger bakom detta, eller var det deras sista utväg?
Oavsett vad det kan vara får detta aldrig hända. Men ändå är vi här nu. Liv har förstörts helt i onödan.
Vad kan jag göra, och vad kan du göra? Vad kan vi göra tillsammans för att vara närvarande för våra medmänniskor? Har vi blivit alltför upptagna av oss själva för att se när någon mår så dåligt? För jag vill tro att det är vad som har hänt i denna tragedi.
Jag vill inte tro att mamman var helt vid sina sinnens fulla bruk och medvetet agerade. Det är svårt att föreställa sig att någon kan vara i ett sådant mentalt tillstånd.
Jag sänder all kärlek till de som nu finns kvar och blivit lämnade. Någon har ju mist sin dotter och någon har mist sin son.
Kram kram
Linda
