Idag är det Sveriges dag. Vår nation skall firas. Vi borde gå man ur huse och hurra och festa på gator och torg. Men av någon underlig anledning har jag på mina snart 40 levnadsår aldrig upplevt det. Skall jag vara ärlig har jag nog aldrig firat Sveriges nationaldag. Som någon kär facebook vän skrev – Hur gör man? Kom med förslag?

Är inte detta tragiskt att vi inte firar vår dag mer tillsammans? Att vi inte känner mer för vår gemensamma nation. Den 6 juni känns mer som en påtvingad röd dag som ingen helst vill ha.

Fram till 1983 hade vi inte ens någon nationaldag utan vi firade Svenska Flaggans dag. En flagga vi knappt flaggar. I Sverige finns det 16 officiella flaggdagar till det kommer sedan allas privata flaggdagar. Trots det gapar våra flaggstänger allt ofta nakna. Flaggan ligger ihopvikt i någon låda och förblir tyvärr lite glömd.

Om vi går utanför vår egna landsgräns och ser oss omkring är flaggan en oerhörd viktig symbol. Den hänger där stolt och nåde den som tar hand på landets flagga.

I vårt land är det snarare vid idrottsarrangemang vi med någon stolthet hissar vår flagga där utöver uteblir denna företeelse.

2005 bestämdes det att vår röda annandag pingst skulle utebli och istället ge den 6 juni röd färg. Nu mer än 10 år senare har nog inte det hjälpt för att uppmärksamma vår nation. Vi är nog inte mer stolta eller känner mer för att fira likt våra norska vänner.

Nyligen firade ju Norge 17 maj sin nationaldag och jag vill nog lova att den dagen fick mer uppmärksamhet än vad vår dag någonsin lär få.

Är då inte detta ett konstigt fenomen? Varför kan vi inte skapa en tradition runt vår nations dag?  För festa till det kan vi. Midsommarafton håller vi hårt på och då äter vi både sill och hoppar grodor runt en stång. En stark tradition vi inte tummar på.

Tyvärr lär jag aldrig förstå vår syn på dagen men jag får väl fira vår nation med lite jordgubbar framåt kvällen.

Kram

Linda