Jag har funderat på det ett tag. Jag har funderat på att jag tycker att Sverige har kommit att bli ett själlöst land. Ni kanske inte kommer hålla med mig men jag skall försöka att förklara hur jag menar.

Var vi än vänder oss just nu så sprids mest negativ energi. Det kommer från medier i stort men också mellan oss människor. Respekten till vår nästa är näst intill bortblåst. Vi blir mer och mer själviska och ser till vårt eget i första hand. Vi är ett land i inre konflikt. En regering och en politik som är under all kritik. Våldsbrott som ökar och en ständig oro för terrorbrott.

Att växa upp i vårt land just nu är en enorm utmaning. Att växa upp utifrån sina egna villkor är knappt genomförbart. För alla skall följa den uppgjorda mallen. Våra barn skall formas till en speciell form och inte växa som en blomma.

En person som befinner sig i nöd lämnas allt om ofta åt sitt eget öde. Att räcka ut en hjälpande hand är svårt. Vi vill ju inte bli inblandade.

Kraven på oss själva är skyhöga. Vi skall vara så himla mycket, göra så mycket och framförallt hänga med alla andra.

Livet har kommit att bli en tävling. Meningen som min familj hade som en skämtslogan har nästan blivit verklighet. “Den som har mest prylar när han dör han vinner”

Vi saknar på något sätt en gemensam nämnare. Något som förbinder oss samman i detta landet. Något om skapar en sammanhållning likt en frikyrklig församling. Vi saknar en själ.

Den vi möter betyder sällan något. Vi går bara förbi. På gatan, på torget, i skogen vill vi helst vara en i mängden.

Vi har tappat själen som band oss samman.

Kanske själen var bondesamhället och kyrkan. Jag vet inte riktigt men jag kan tydligt se skillnader mot andra länder. I många länder skulle man aldrig svika sin nästa. För din nästa är en del av dig, är en del av ditt land.

Vad håller vi på med och vart är vi på väg?

Kram

Linda