Landet utan en själ

Är det bara jag som börjar känna att vårt land börjar tappa sin själ.

Allt vi stått för ifrågasätts.

Traditioner tas bort allt för att vi kan ju råka kränka någon.

I juletider täcks löpsedlar med att skolar förbjuder luciatåg, lussebullar och pepparkakor bannlyst. Att fira avslutningar i kyrkan är nästan en synd. Lucia skall vara en pojk istället för sedvanligt en flicka.

Att flagga med stolthet är nästan en livsfarlig handling.

Att säga att jag är svensk är nästan brottsligt

Att vi i vårt land står upp för våra traditioner och våga vara Svenskt verkar ha blivit något udda.

Numera skall allt vara rättvist. Ingen får vara utanför. Vi skall vara som alla andra.

MEN är det så farligt att fira Lucia äta pepparkaksgubbar och sjunga vackra sånger? Det är väl bara mysigt. De som inte vill vara lucia, pepparkaksgubbe eller tomtegubbe kan väl vara Spiderman då. Det är väl ändå tillställningen som är det härliga. Stolta barn och föräldrar som möts i något ljust och härligt.

Jag tycker även om jag överdriver lite att vi börjar gå mot att bli landet ingenting. Vi tappar själen som vi haft och den stolthet som finns i vårt land.

Vi måste börja väna om det vi har och inte vara så rädda att andra kan tycka att det är annorlunda.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ett själlöst Sverige

Fotograf Cristian Brolin
Fotograf Cristian Brolin

 

Jag har funderat på det ett tag. Jag har funderat på att jag tycker att Sverige har kommit att bli ett själlöst land. Ni kanske inte kommer hålla med mig men jag skall försöka att förklara hur jag menar.

Var vi än vänder oss just nu så sprids mest negativ energi. Det kommer från medier i stort men också mellan oss människor. Respekten till vår nästa är näst intill bortblåst. Vi blir mer och mer själviska och ser till vårt eget i första hand. Vi är ett land i inre konflikt. En regering och en politik som är under all kritik. Våldsbrott som ökar och en ständig oro för terrorbrott.

Att växa upp i vårt land just nu är en enorm utmaning. Att växa upp utifrån sina egna villkor är knappt genomförbart. För alla skall följa den uppgjorda mallen. Våra barn skall formas till en speciell form och inte växa som en blomma.

En person som befinner sig i nöd lämnas allt om ofta åt sitt eget öde. Att räcka ut en hjälpande hand är svårt. Vi vill ju inte bli inblandade.

Kraven på oss själva är skyhöga. Vi skall vara så himla mycket, göra så mycket och framförallt hänga med alla andra.

Livet har kommit att bli en tävling. Meningen som min familj hade som en skämtslogan har nästan blivit verklighet. “Den som har mest prylar när han dör han vinner”

Vi saknar på något sätt en gemensam nämnare. Något som förbinder oss samman i detta landet. Något om skapar en sammanhållning likt en frikyrklig församling. Vi saknar en själ.

10697243_10152476158502144_4674139158235825932_o

Den vi möter betyder sällan något. Vi går bara förbi. På gatan, på torget, i skogen vill vi helst vara en i mängden.

Vi har tappat själen som band oss samman.

Kanske själen var bondesamhället och kyrkan. Jag vet inte riktigt men jag kan tydligt se skillnader mot andra länder. I många länder skulle man aldrig svika sin nästa. För din nästa är en del av dig, är en del av ditt land.

Vad håller vi på med och vart är vi på väg?

Kram

Linda

12195999_10153433709664821_4416363162796785302_n

Lämna kommentar Dela inlägget: