Ta seden dit du kommer

15 februari, 2017 Politik Skriv kommentar

De senaste åren har vårt avlånga land tagit emot flyktingar i större ström än vi någonsin kunnat föreställt oss. Det krigas, förtrycks och hatas i massor i vår värld. Miljoners människor är på flykt. Vårt samhälle har förändrat både till det bättre men också det sämre. Jag har hört allt för många gånger och säger det själv ibland också. ” De borde ta seden dit de kommer”.

Förra veckan var en delegation från Sverige i Iran. Reaktionerna blev många och fokus hamnade tyvärr på fel saker tycker jag. Vår handelsminister fick stark kritik riktad mot sig för att hon bar slöja när hon skrev under avtalet med Irans vice president.

Hon anklagas för att skicka fel signaler till unga kvinnor som kämpar mot hedersförtryck.

Skickar hon verkligen fel signaler? Eller tar hon seden dit hon kommer?

Jag tycker att hon respekterar landet och kan på det sättet besöka makteliten i Iran och just prata om dessa viktiga frågor.

Är det inte lika viktigt att vi tar seden dit vi kommer om vi skall kräva att andra skall göra det i vårt land?

Ann Linde vår handelsminister har på sin Facebook sida gett svar på tal. Framför allt till Liberalernas partiledare Jan Björklund som riktat stark kritik.

” Jag är handelsminister i Sveriges regering. Liberalernas partiordförande Jan Björklund har valt att kritisera mig för hur jag sköter mitt jobb. Bakgrunden är min resa till Iran där jag enligt lag tvingades täcka mitt hår.

Kvinnors svåra situation i Iran är väl känd, liksom min syn på förtryckande lagar. Däremot är det överraskande att Liberalernas ordförande attackerar mig för att jag täckt mitt hår – eftersom kvinnor i delegation under Carl Bildts besök reste till Iran på precis samma sätt, det vill säga med täckt hår. Det var samma regering som Björklund nyss satt i.

Jag hade inte kunnat leda den svenska handelsdelegationen, träffa åtta ministrar, sluta fem samförståndsavtal och medverka till att svenska företag tecknat kontrakt för nästan tre miljarder kronor utan att resa till Iran. Jag hade heller inte kunnat ta upp frågor om kvinnors rättigheter eller framföra den svenska synen på mänskliga rättigheter och fackliga rättigheter under samtliga ministermöten – vilket jag självklart gjorde.

Jag tänker inte bryta mot lagen i något land som jag besöker – precis som vi förväntar oss att utländska politiker följer svensk lag när de är på plats här – detta oavsett vad jag personligen anser om lagen. Vid mitt kommande besök i Saudiarabien kommer jag inte att täcka mitt hår, där är det heller inte lag.
Om jag hade följt Liberalernas krav hade jag varit tvungen att stanna hemma i stället för att utföra mitt uppdrag – bara för att jag råkar vara kvinna. Och det, Jan Björklund, kan du glömma! “

Tycker du Ann Linde och övriga i delegationen gjorde rätt att bära slöja?

Fotograf Cristian Brolin Design Linda Brolin — Fotograf Cristian Brolin
Design Linda Brolin

Lämna kommentar

KÄRLEK ÅT FOLKET

14 februari, 2017 Tankar om Skriv kommentar

Idag vill jag bara skicka iväg en massa kärlek till alla.

Le och ge dina nära och kära lite extra kärlek.

För om vi kan göra det idag så kan vi göra det imorgon också.

Vi måste tillsammans förändra vår fientliga värld. Ska det vara så svårt att ge kärlek till alla. Oavsett vem det är.

Le mot tiggaren på gatan, le mot den lilla farbror ge någon en extra kram.

För KÄRLEK är att låta en annan människa komma nära.

KÄRLEK ÅT FOLKET

Lämna kommentar

Släpp mobbningen fri…

12 februari, 2017 Politik Skriv kommentar

Den senaste veckan har gått lite på halvfart här hemma på grund av sjukdom och våra annars väl inrutade rutiner har fått stå tillbaka lite. Detta har faktiskt lett till att TV´n har fått ett lite större fokus än brukligt. Igår bänkade vi oss framför deltävling 2 i Melodifestivalen. Med chips, dipp och TV skulle vi göra en lite mer svensk lördagskväll.

Det gick inte många minuter in i programmet innan jag faktiskt kokade av ilska. På bästa sändningstid och i ett familjebaserat program är tydligen mobbning fri att använda. Ett program med förskrivet manus är fyllt med mobbning.

GRATTIS SVT bra jobbat!

I inledningsnumret sjunger en av programledarna “Ranelid är skåning fast han liknar Donald Trump”.

Vad är detta för något? Vad är själva poängen med en sådan liknelse? MOBBNING är vad det är.

Att det kom reaktioner från fler än mig det förstår ju säkert ni också. När jag idag läser en intervju med en ansvarig ledare för melodifestivalen blir jag inte gladare. För hon kan inte på något sätt se varför man inte kan håna Björn Ranelids utseende och likställa det med Donald Trump.

Släpp mobbningen fri vet ja.

TV 4 är inte på något sätt bättre. Tidigare i veckan hamnade jag framför en förinspelad dokusåpa Farmen där deltagarna står och snackar så mycket skit i hallonbuskarna så till och med jag ville hålla för öronen. Påhopp och förtal även det på bästa sändningstid för vår barn.

Skolorna jobbar stenhårt med att minska/ta bort mobbningen mot våra barn. Vi föräldrar ställer enorma krav att mobbning inte skall förekomma i den miljön. Det finns intresseorganisationer som lägger ner ett enormt engagemang för att stoppa mobbning men likt väl spär mediavärlden på bägaren som många gånger håller på att rinna över.

Vi lever redan i ett tufft klimat där olikheterna är stora och mobbning/näthat är ett stort problem. Men trots det skall vi visa att det är okej på bästa sändningstid.

Varför skall jag brottas här hemma med min son och försöka lära honom rätt och fel. Lära honom att alla människor är lika mycket värda och att man mobbar inte varandra, om han endast några sekunder senare skall få bevittna att det är visst okej.

Släpp mobbningen fri… är tydligen budskapet som media ger.

MEDIA SKÄRP ER OCH TA ANSVAR

Lämna kommentar

En svensk lördagskväll vad är det?

11 februari, 2017 Min vardag Skriv kommentar

Vi närmar oss en lördagskväll mitt i februari. På vår sida av ön är det kyliga vindar som blåser och det viner lite rogivande runt husknuten. Det är riktigt mysigt. Hela familjen är samlad och det är snart lördagskväll.

Dagen har till största delen spenderas ute då vi försöker att boka in ett familjeäventyr varje lördag. Stänga ner och bara umgås som familj. Utan en massa elektroniska apparater förutom våra kameror som följer med oss ständigt.

Idag tog vi bilen mot de norra delarna och den västra kusten. Vi tog en promenad, fotograferade, lekte bland stenarna och njöt av det kyliga vädret. Det föll snöflingor över oss och vädret bjöd på olika nyanser.

På andra sidan havet mot fastlandet stod röken från Mönsterås pappersbruk i en vacker båge över bruket. På vår sida var det lugnet som hägrade. Vi var ensamma på stranden. Turisterna håller sig långt borta och de flesta Ölandsbor har annat på agendan.

På vägen hem börjar vi prata om vad gör svenskarna en lördagskväll ? Vad är en typisk svensk lördagskväll ?

Gubben och jag kliade oss i nacken och insåg att vi kunde inte svara på frågan. Vi har nog tappat bort oss lite.

Så nu mina kära läsare. Berätta vad gör ni en vanlig lördagskväll? Vad är typiskt svenskt?

Vi chansade på att det är chips och Tv som är populärt som lördagskvällsmys. Så ikväll ska vi ge det en chans.

Låta Melodifestivalen ljuda i vårt hus och chipsen flöda in i vår munnar.

Lämna kommentar

Vågar du drömma?

10 februari, 2017 Tankar om Skriv kommentar

Har du drömmar i livet?

Vågar du drömma stort?

Jag har länge låtit mina drömmar ligga långt ner i en låst låda. Inte tillåtit mig drömma. Inte känt att jag haft tid eller varit värd att drömma för stort. Många år har bara varit fokuserade på familjelivet och framförallt sonen.

Att ha en dröm i livet som är så overklig och skrämmande och samtidigt kittlande får mig numera att fokusera mer. Kanske jag aldrig kommer uppnå min dröm men jag skall jobba mot den. För på vägen kommer det massor av spännande upplevelser som jag inte hade fått uppleva annars.

Min kittlande dröm är att ha en utställning på Fotografiska i Stockholm. Jag är långt långt därifrån men jag skall drömma och jobba på. Jag älskar att besöka Fotografiska. Gå runt och drömma mig bort. Jag kan verkligen se min egen utställning hänga där bland väggarna.

Lova mig att drömma. För när vi alla vågar drömma och kasta oss ut för stupet då börjar livet på riktigt.

1. Ta reda på vilka dina drömmar är

2. Måla upp din drömbild

3. Lev som om du redan uppnått din dröm

Lämna kommentar

Your wings already exists, all you have to do now is fly

9 februari, 2017 Gästinlägg Skriv kommentar

I dagens blogginlägg lämnar jag över tangenterna till en gästbloggare. Låt mig få presentera Lifestyle Coachen Malin Hammar-Blomwall på Your Lifestyle coach som kommer gästa min blogg några gånger framöver. Malin vill idag göra er uppmärksamma på att livet pågår för fullt och det är viktigt att ta till vara på det NU.

Malin Hammar-Blomwall har tidigare varit verksam inom media och fastighetsbranschen som chef och affärsutvecklare. Nu driver hon företaget Your Lifestyle Coach där hon är livs och karriärscoach (onlinecoach på tidningen Topphälsa) och hjälper företag att nå ut med sin onlinekommunikation. Hon hjälper andra att nå sina mål och följa sina drömmar genom att ta tag i helheten. Hon vill inspirera till att våga och att inte vänta, eftersom livet väntar inte.

”Your wings already exists, all you have to do now is fly”
Någonstans inom oss så har vi en längtan, en längtan till något mer. Vi vet att vi har ett liv och att det pågår just NU. Tar du verkligen tillvara på det fullt ut eller vet du med dig att du behöver något som gör att du kommer igång? Jag har själv funderat mycket på varför jag började min inre resa, min utveckling för att hitta mitt syfte.

Efter några år i Asien där jag hittade tillbaka till mig själv och vad jag tycker är viktigt så började jag göra en livsförändring. Jag ”hoppade” och tog tag i det jag har drömt om att göra. Det var nu eller aldrig. Ibland måste vi komma till en sådan gräns, där det inte finns någon återvändo. Nu när jag är här och bitar har fallit på plats, så bara vet jag. Det var det HÄR som jag var/är ämnad till att göra…. just nu. Att inspirera, att hjälpa.

Glädjen jag känner när jag ser hur någon från att ha varit stressad och sammanbiten, blommar ut och det glittrar i ögonen…..den känslan är värd precis allt! Att göra skillnad för någon, på mitt sätt. Hur det ser ut imorgon eller nästa år, det vet jag inte. För mig är själva resan det som räknas, inte destinationen. Om du inte vet vad ditt syfte är…eller ”your purpose”. Så börja med dig själv.

Fundera över vad som är viktigt för dig, vad driver dig, vad är din passion? Hur ser andra på dig och vad du kan? Tar du emot när någon ger dig en komplimang lika mycket som när någon kritiserar dig? Jag tänkte dela några övningar (övningarna är hämtade från Dreams to Reality) som du kan göra för att komma närmare vad du drömmer om att göra genom att identifiera styrkor som kan hjälpa dig vidare.

Ta fram ett block och en penna (även om jag är digital så tror jag på att den här övningen är bra att göra genom att skriva själv).

Hur långt har du kommit?

Vilka mål har du redan uppnått? Var har du gjort förbättringar? Var inte blygsam – var glad för varje prestation – stora som små! Det är viktigt att du erkänner dina tidigare prestationer som en del av dina erfarenheter.

1. Fundera på vad du har åstadkommit i livet hittills när det gäller:

Din hälsa, Din personliga och känslomässiga utveckling, Ditt förhållande med familj, vänner, kollegor och pengar. Din karriär, jobb, studier Dina resor, Hur du behandlar andra, Hur du behandlar dig själv, Vanor som du har ändrat

Skriv ner minst 15 saker som du har uppnått hittills i livet kring de punkter jag gav förslag på i ditt block.

Ta fram det som andra tycker är bra med dig

Vi är så hårda på oss själva och snabba att identifiera ev. fel och brister. Vi är desto sämre på att identifiera våra styrkor. När någon ger oss en komplimang är det lätt att snabbt byta ämne eller inte ta åt sig av orden.

2. Vilka komplimanger får du av andra

Stanna upp en stund och ta åt dig när någon annan säger något bra om dig.

Tänk tillbaka på ditt liv och reflektera över alla komplimanger du fått. Tänk på några bra saker som någon har sagt till dig. Vad sa de att du är bra på? Har någon sagt till dig att de är ”avundsjuka” på dig för något du gör bra. Vad har de varit stolta över hos dig?

A. Lista minst 10 positiva saker som någon sagt om dig.

B. Kontakta (via e-post, sociala medier eller live) minst 5 personer och be dem berätta vilka dina topp 4 egenskaper är. Vad gillar de bäst med dig? Det här kommer att kännas lite obekvämt och du kanske känner att du verkligen inte vill göra det. Gå ut ur din ”comfort zone” och gör det ändå. Skriv sedan ner de egenskaper som de du kontaktar stämmer in på dig,

Identifiera dina resurser

Se tillbaka på det du har svarat hittills. Ser du ett mönster? Ser du vad andra tycker är dina största styrkor? Vad har varit dina största tillgångar för att nå dit du är idag?

A. Skriv ner minst fem egenskaper som du tror att du har, efter att ha läst/hört vad andra säger om dig.

B. Skriv ner minst fem skäl, till varför du tror att du har gjort de framsteg du har hittills i ditt liv? Vad gjorde du för att komma dit? Vilka färdigheter använde du? Vilka kvalitéer och egenskaper kan du dra nytta av?

Hoppas att du får ut något av de här övningarna som gör att du känner att du nästa gång någon säger något bra om dig verkligen ”suger åt dig” istället för att byta ämne. Att du använder allt det du hittills har lärt dig av livet, till ett verktyg till att lära dig mer.

Nu vill jag att du blundar en minut….och tänker på hur din väg ser ut. När du öppnar ögonen läs de här raderna igen som jag startade med. ”Your wings already exists, all you have to do now is fly”….. Är du intresserad av att rita din egen ”Roadmap” tillsammans med mig så titta gärna in här och läs mer

Tack Malin för dina kloka ord och välkommen tillbaka till min blogg med fler härliga inlägg.

Lämna kommentar

Jiiihaa jag är 40 år idag

8 februari, 2017 Min vardag Skriv kommentar

Äntligen

Idag har jag äntligen passerat 40 strecket. Nu är jag mitt i livet. Underbar känsla.

Jag har haft en lugn och skön dag här hemma och tog mig tid att gå igenom lite bilder från min barndom. Inser återigen att jag är så tacksam för alla som varit med mig på min 40 åriga livståg. Stått där i vått och torrt.

Det hela började på BB den 8 feb runt halvåtta på kvällen. Då fick mina fina föräldrar sin första flicka och sitt andra barn. Hemma fanns en 4 år äldre bror. Min mamma hade stora visioner och skrev fint i min första bok de första månaderna sen avtog det sakta men säkert. Däremot finns det många minnesvärda bilder.

Jag växte upp i ett 70-tals färginspirerat hem med en mamma med parabolliknande glasögon. Att jag inte fick en hjärtinfarkt av dessa ögon som tittade på mig var ett under.

Jag döptes en solig dag med mina fina faddrar vid min sida. Sonia och Gunnar har sedan följt mig långt upp i åldern.

Det kalasades med korv och bröd mer än en gång. Här med min kusin Sara.

På tal om kusiner så växte jag upp med en hel drös runt hörnet. Jag var under många år ensam tjej och fick utstå både det ena och det andra men roligt hade vi för det mesta.

Jag var och är pappas flicka. Har ärvt de flesta av hans bra och mindre bra sidor. Vi delar envis och tjurighet lyckligt ihop.

Tjurig har jag som sagt alltid varit och jag sparkade i golvet och slog i dörrar redan som liten. Något jag fortfarande är duktig på. Om inte mitt hus här på Öland hade stått på pålar hade jag sparkat med benet varenda dag.

Nu när jag kommit förbi 40 har jag nu många fina år att fylla med underbara äventyr med min goa familj.

Tack finaste mamma, pappa och kära bror för en fin barndom som idag var trevlig att se tillbaka på.

Snacka om präktiga familjen. Gulligt värre.

Lämna kommentar

Fostren dör framför deras ögon.

2 februari, 2017 Okategoriserade 1 kommentar

Ikväll tänkte jag ge min syn på aborter. Då i första hand aborter i sent skede som i vecka 18-22. Vad har jag för åsikter i denna fråga och har du någonsin reflekterat över det?

Regler för aborter och framförallt barnmorskors åsikter i frågan har varit på tapeten ett tag. Vilket inte är konstigt. Det är en svår fråga som handlar om etik och moral. Vad är rätt och vad är fel. Det som känns bra för mig känns inte bra för dig.

Jag har aldrig varit emot aborter men har svårt att se att det missbrukas. Vilket det säkerligen gör. Jag har haft bekanta som gjort ett flertal aborter för att man inte orkat använda preventivmedel. Men att möjligheten skall finnas tycker jag är självklart.

Däremot har jag svårt för viss lagstiftning i frågan. I Sverige är det okej att göra abort upp till v 18. Om tillstånd fås från socialstyrelsen kan en abort göras ända upp till v 22. Är det okej??? Här är jag tveksam.

I vecka 22 väger fostret runt 500gr och är ca 27 cm lång. Det är ett barn i mina ögon. Ett livsdugligt barn i många fall. Jag har väldigt svårt att se att det är okej att avsluta ett liv här. Visst kan det finnas väldigt speciella omständigheter likt sjukdom mm och det säger jag inget om. MEN… I Sverige är det en praxis att barnet inte dödas innan abort utan det kan mycket väl leva vid aborten. Istället skall barnet självdö.

Är det etiskt riktigt. Så svår fråga.

För mig känns det bara fel. Men sen har jag heller inte varit i den situationen.

Däremot kan jag verkligen förstå att det måste vara väldigt svårt för barnmorskorna som får vara en del av detta. Som får se ett aborterat foster/barn leva kanske upp till 1 timme efter aborten. Fruktansvärt måste det vara. Samt att de måste känna sig väldigt maktlösa.

Nu förekommer inte dessa aborter ofta i vårt land som tur är.

Men oavsett det kanske det är dags att fundera över hur vår lagstiftning ser ut. Var skall gränserna gå. Skall det vara okej att göra abort upp till vecka 18-22. Ska det ges medicin så att fostret dör innan aborten.

Hur ser du på saken ? Berätta gärna för det är en svår fråga som vi borde prata mer om.

Lämna kommentar (1 st)

Vi måste röra oss mer.

29 januari, 2017 Min vardag Skriv kommentar

Det är väl ingen nyhet att vi rör oss för lite i vårt land. Är vi riktigt kritiska och tittar oss omkring så lever vi inte hälsosamt. Vilket är oroväckande. Snabbmat, godis, läsk och ett allmänt småätande finns nog i de flesta hemmen. Självklart finns det många som lever hälsosamt på alla sätt, men i största allmänhet tror jag att Svenska befolkningen har blivit lata och bekväma.

Tittar vi tillbaka på historien så är vi ett lantbruksfolk som ständigt var i rörelse. Idag ser inte samhället ut så. Vi rör oss för lite vilket leder oss in i ett ohälsosamt leverne. Vi har allt mer stillasittande jobb och Tv:n är väldigt lockande.

Jag är inte det minsta bättre än någon annan. Har aldrig varit någon träningsnarkoman och går ständigt runt med några kilon för mkt. Lägger inte ner en evighet på att laga hälsosam mat. Har en tendens att småäta. Detta får konsekvenser helt klart.

De senaste åren har vår familj haft lite olika teman för året. Något år var det Formel 1 lopp runt om i världen som stod på agendan och i år är det ett hälsosammare och aktivare år. Inte på något sätt att bli en atlet som skall delta i Ironman-lopp utan att välja rörelse och bättre mat framför tv:n och snabbmat. Både jag och gubben har snart passerat 40-sträcket och det är på tiden att vi tar hand om sig själva. Även att ge vår 10-åring en bra start när han snart går in i tonåren.

Vi måste röra oss mer.

Att lägga in mer rörelse i vår vardag är inte svårt men det handlar om viljan att förändra. Göra de där små förändringarna i vardagen som leder oss framåt. Välja lekarna med barnen som är aktivitet istället för en biofilm med popcorn och läsk. Åka till alperna istället för solsemestern med ett gratis gottisbord. Gå istället för att ta bilen.

Jag tror att de små stegen är de som för oss framåt.

Att få våra barn i rörelse idag är en utmaning. Mycket av det roliga händer i den sociala världen. Det gäller att hänga med och vara inne. Vissa barn har en lättare tendens att bli innesittande. Alla är inte sportindivider och är långt ifrån att börja i ett idrottslag.

Jag har en kille här hemma som absolut älskar att röra på sig men att vara en del i ett idrottslag lär han aldrig bli. Det är inte hans grej.

Därför blev jag så glad när jag läste att en skola utanför Vetlanda hade börjat med frivillig morgongympa. Två morgnar i veckan kan eleverna komma och träna högintensiv träning i en halvtimme innan skolan börjar. Jag önskar så att detta ska inspirera fler skolor att starta upp. Träning som inte skall ligga till grund för något betyg utan för att stärka elevernas hälsa. Få flera att röra på sig.

Vi måste börja röra oss mer.

I vår familj har vi tagit tag i det. Hur gör ni?

Lämna kommentar

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

27 januari, 2017 Politik Skriv kommentar

Att leva med barn som har något form av funktionshinder, stort som smått är en speciell värld. Jag gör det och många med mig. Det krävs år, dagar, timmar, sekunder med engagemang utöver det vanliga. Det är få sekunder som jag som förälder kan koppla bort det merarbete det faktiskt är. Det är svårt att förklara men allt är en kamp.

Trots det skulle jag inte vilja byta bort det en sekund. För det är mitt barn och mitt liv. Däremot skulle jag så gärna vilja slippa kriga med alla dessa myndigheter. Jag vet inte hur många gånger jag har berättat min och sonens livshistoria. En historia som finns nedskriven i oändliga system och versioner. Det borde vara lätt att läsa på och enbart ställa några enstaka frågor. Men nej. Det skall ältas om och om igen. Just nu sitter jag mitt i en ny utredning med Mörbylånga kommun. Det har gått snart 11 år sedan min fina kille producerades av mig och hans pappa. Att sitta och diskutera det känns för mig helt orelevant i sammanhanget. Vad som hände då kan inte ligga till grund för det beslut som skall tas. Men det måste nötas och blötas. Rivas upp som en dålig dokusåpa.

Idag hittade jag en artikel på DN som Elisabeth Kahn skrivet. Även hon mamma till funktionshindrade barn. Rubriken säger allt. Jag vill bara sluta kriga för mina barn. Läs hennes ord och förstå.

När man får ett barn med funktionshinder så inser man ganska snart att det är inte barnet i sig som orsakar trötthet och ibland utbrändhet. Det är istället den kamp man måste föra mot myndigheter, skolor och vård som i mycket stor utsträckning skapar utmattade föräldrar.

Vad vill du ha hjälp med? Det brukar de fråga. Socialen, habiliteringen, BUP, LSS, kommunen överlag, och alla möjliga “hjälpare”. Svaret i mitt huvud är alltid och kommer alltid vara detsamma: ”Att slippa bråka med er”.

Under flera års tid har jag bråkat, kämpat och krigat med skolor, boenden, paragrafryttare, BUP, habiliteringen, Försäkringskassan. Jag har haft oändliga möten med lärare, kuratorer, arbetsterapeuter, läkare, specialpedagoger, psykologer, soc-tanter, lss-tanter, dietister, logopeder, FK, FK och återigen FK. Jag har gått nästan varenda kurs som finns och läst allt jag kommit över om autism och ADHD. Varje dag har inneburit antingen möten, telefonsamtal eller argumenteringar i text. Skulle man kunnat sköta ett normalt jobb? Det är bara tur att jag har en arbetsgivare som tycker min familjesituation är en fördel.

Jag har hela tiden, varje dag, endast försökt se till så att mina barn får den hjälp de behöver och har rätt till. Det handlar dels om rättigheter enligt LSS; att få leva som alla andra trots svårt funktionshinder, främst genom personlig assistans men också med fungerande korttidsboende och en bra särskola som ser till varje barns enskilda behov. Rätten till bra behandling, engagerade läkare, rätten till ett språk och hjälpmedel för att klara sig i vardagen, en meningsfull fritid. Rätten till skolskjuts med en pålitlig chaufför som inte släpper av ett autistiskt barn vid fel skola. Rätten till korrekt medicin och anpassad skolgång med extra stöd och lärare som förstår att man inte kan lära ut på samma sätt till dem som till andra barn.

Jag har skrivit spaltmeter, överklaganden, bråkat om kepsar, belöningssystem och bemötanden. Försökt få dem att inse att den behandlingsmetod som vi använder hemma faktiskt funkar och borde användas på förskolan och skolan också. Hemma har jag pysslat med scheman, förberedelser, struktur. Laminerat, klippt och klistrat. Möblerat om och anpassat. Lagat fyra olika sorters mat. Läst massor med böcker om hur man hanterar utåtagerande beteenden. Tagit emot stryk. Medicinerat. Matat. Tvättat. Städat. Anpassat igen.  Till slut orkar man inte en sekund till.

Men vet ni vad, det är inte barnen jag inte orkar med. Mina barn är härliga, roliga, kloka, och nästan allt jag kan har jag lärt mig av dem. Jag älskar deras närvaro, deras energi. De får mig att känna att jag är människa. Jag vet hur jag bemöter och hanterar dem.

Så vad vill jag då ha hjälp med? Sverige har ett fantastiskt skyddsnät och ett stort smörgåsbord med stöd, men det är inte anpassat för föräldrar som vill vara med sina barn varje sekund och som redan har den kunskap som behövs. De kommer erbjuda mig föräldrastöd, men det är ju jag som brukar vägleda och guida inom NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). De kommer erbjuda kontaktfamilj eller kontaktperson, men jag vill ju inte att mina barn ska bort. De kommer erbjuda någon som kommer hem och läser läxor med barnen men jag vill ju göra det själv.

Det jag vill kommer de aldrig kunna erbjuda. Jag vill bara sluta kriga. Jag vill att allt eviga jobb för barnens rättigheter ska minska. För det är det som tar kål på mig.  Jag vill att skolor och vård ska göra sitt jobb, så att jag kan göra mitt.

Som sagt jag kunde inte sagt det bättre själv.

Lämna kommentar