I augusti är det 20 år sedan jag lämnade stan för att börja studera på universitetet i Växjö. En resa som kom att bli avgörande för mitt liv. Jag var 19 år och en flicka från landet. Vuxit upp under trygga förhållande med stort socialt nätverk. Väldigt snabbt fann jag kärleken och blev kvar i området runt Växjö. Saknaden efter mitt ” hem ” i Västra Götaland försvann fort. Familjen saknade jag men inte min by eller stan jag vuxit upp i. Numera är mitt barndoms hem sålt och mor och far har numera flyttat in till stan. Stan jag valde att lämna. Stan jag inte saknat en enda dag sen dess.

I dag på morgonen styrde jag och sonen bilen mot Skara för att tillbringa några dagar på helpensionat hos mor och far. Bli ompysslade som när man var barn. För av någon anledning är man ju alltid barn till sina föräldrar.

Ikväll tog far och jag en runda genom den lilla stan för att uppdatera mig. Mycket är sig likt, en del är nytt. Kameran fick följa med för att föreviga en del av det jag lämnade. Även om jag inte saknat staden finns det en underbar historia i denna gamla traditionsbundna stad.

Stationshuset där jag tillbringat många timmar i väntan på buss 200 till Varnhem. Då kändes det allt mycket mer tryggt än det gjorde denna kväll.

Butiken som alltid finns kvar. Doften av färska goda grönsaker följer en långt ut på gatan.

 

Stadshotellet som fortfarande står ståtligt mitt i staden.

Skara Domkyrka som är stadens stolthet.

Hos Optikern hängde en riktig snygging. Han var då inte där sist jag kollade. Där gamla blomsterbutiken fanns hade det kommit in lite spännande nytt. Där lär det bli ett besök under veckan.

Nu väntas sängen med min lille sportlovskille på veckans pensionat.

Kram

Linda