Hur mycket jag än vill så orkar jag inte.

Just idag kanske inte är den bästa dagen att få liv i min älskade blogg igen.

Bloggen som har fått stå tillbaka då det verkliga livet kom emellan.

Bloggen som varit en så underbar kanal och som jag saknat oändligt. För ni som läst den har uppskattat mina inlägg och mina balanserade inställningar även om de ibland har provocerat er.

Idag är delvis en dag som jag går runt med en tung ryggsäck. En ryggsäck som jag inte har valt. En rycksäck som jag får leva med vare sig jag vill eller inte.

Som många vet har jag gått/går igenom två livskriser. En sjukdom som kom på en sekund som jag inte vill ha. En skilsmässa som jag inte heller valde. Två kriser som påverkar mitt och sonens liv enormt mycket.

Jag har kämpat, bitit ihop, brutit ihop  och tagit ett steg i taget. Bearbetat och hittat nya former.

Men just nu är jag i ett läge där kroppen/jag liksom inte orkar. Den är trött, likgiltig, håglös, ointresserad.

Jag känner mig som professor Baltasar. Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag vet att det är en sån period just nu. Det är en del i processerna. Jag ska igenom detta också.

MEN… mitt i detta jag “orkar inte tillståndet” så kommer kraven. Inte från dig utan från mig.

Jag får dåligt samvete för mig själv, min son, mitt jobb, mina vänner och till och med dig.

JAG känner mig otillräcklig i detta samhälle. Jag ser mig omkring i det dagliga samhällshjulet och får smått panik. Vi alla rusar mot något som jag inte vet vad. Kraven är stora att va sådan, göra det, uppnå det.

Jag orkar inte uppnå något. Jag går fram och tillbaka. Medans jag tar på mig krav som inte är viktiga i mitt liv. Men den där mallen som jag annars inte bryr mig om. Är nu så otroligt tydlig att jag inte kan komma i närheten av.

Varför hamnar jag och säkert andra med mig i detta läget? 

Ja det är en fråga jag ställer mig denna söndagskväll.

Kanske du har gått igenom samma eller har ett gott råd? Dela gärna med dig.

 

Lämna kommentar Dela inlägget: