I dagarna fick jag via nyhetskanalerna ta emot att en av Sveriges största skådespelare gått bort i Cancer. Mikael Nyqvist är död. Det kom som en chock för mig. För på något sätt var han och många andra liksom odödliga. Jag har växt upp med hans filmer och suttit med spänning och fällt tårar.
Det blev en masshyllning på sociala medier. Något som känns självklart. Jag kände honom inte. Inte sett honom i verkligheten, bara på den vita duken eller på min skärm. Trots det högg det till i mitt hjärta och jag kände och känner sorg. Det var allt för tidigt att lämna redan nu.
I denna masshyllning av allt och alla känner jag samtidigt mig förvirrad.
Varför hyllar vi så enormt när någon dör? Gör vi det medans personen lever? Jag tror vi glömmer bort det i vardagen och när något sådant här händer blir det som en drog. Vi hyllar i massor.
Men jag vill hyllas nu. Jag vill uppskattas för den jag är när jag lever. Berätta för mig nu.
När jag död får ni gärna minnas mig med ett leende. Men hylla mig nu när jag lever.
Vi måste tala om för de vi gillar och uppskattar att vi gör det. Inte låta livet rusa iväg med oss och glömma vår nästa.
Jag känner sorg för Mikael. Han hade mer att ge mig på den vita duken. Jag känner med hans familj och vänner.
