Idag publicerade DN.se en artikel om att Nyinvandrade koncentreras till fåtal skolar i landet.  I artikeln kan man läsa ” Tiotusentals barn flyr till Sverige. Men bara en liten del av skolorna tar emot dem. DN:s granskning visar att fyra procent av grund­skolorna tar emot en tredjedel av alla ­nyanlända elever. Samtidigt tar många skolor inte emot en enda.” “Den 30 september var 36.000 barn inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Oavsett om de asylsökande har beviljats uppehållstillstånd eller lever som papperslösa har alla barn rätt att gå i skolan.”

Jag tänker inte fördjupa mig mer i artikeln läs den gärna. Däremot är det helt fantastiskt att vi faktiskt har den regeln att alla barn har rätt att gå i skolan oavsett om man är svensk medborgare eller inte. Vi är ett land där barn har rätt till skolan. I världen lever allt för många barn som aldrig kommer få möjligheten till en skolgång.

De senaste månaderna har jag jobbat som skolfotograf och besökt flera skolor runt om i mörkaste Småland. Jag har fått möjligheten att möta ett stort antal nyinvandrade elever/barn. Av någon anledning vilket egentligen är knasigt får jag till 99% veta vilka dessa elever/barn är.  Någonstans i ens hjärna hinner den på några sekunder bestämma och skapa en förutsatt mening som alltid har visat sig vara fel. De jag har mött är vackra, glada och nyfikna elever/barn. De har uppfört sig exemplariskt och varit en ynnest att få träffa. Som fotograf har de konstigt nog varit de lättaste barnen att fotografera. Trots bristen på språkkommunikation förstår de mig direkt. De kopierar mitt kroppsspråk. Det blir naturliga och fantastiskt fina porträtt. Som fotograf blir jag så stolt i mitt hjärta för kanske har de aldrig har fått ta ett skolfoto tidigare.

Lärare beskriver för mig att det har bidragit med mycket positivt med dessa elever sen självklart finns det en problematik. Konstigt vore väl det. För när jag tittar djupt i deras ögon finns det något jag inte kan ta på. Det är heller inte min uppgift att ta på det. Min uppgift är att behandla dem som vilka elever som helst. Ändå kan jag inte sluta tänka på deras öde och vad som gjort att just de nyinvandrade till Sverige. När jag läser så DN.se artikel inser jag hur små problem jag har.  De 36 000 barn som per den 30 september  var inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem, har säkerligen upplevt så mycket mer saker som kommer följa dem genom livet än vad jag gjort. Med dagens flykting kris i Syrien kommer ju denna siffra bara stiga. Därför är det så viktigt att fler skolor öppnar dörren för dessa barn.

Tänk att komma som barn till ett nytt land. Kanske utan sin enda trygghet sina föräldrar. Få leva under ovisshet men trots det ändå få gå till skolan som du kanske inte ens fått i sitt eget hemland. Detta måste både vara chockartat men en underbar upplevelse för dessa barn.

Idag på morgonen var jag just på en fotografering på en förskola. Det var flera precis nyanlända barn där. Det jag fastade för allra mest idag var att överallt på förskolan användes det teckenkommunikation. Pedagogerna tecknade till alla barnen oavsett medborgarskap och pratade svenska. Alla barnen förstod, blev lika och hade samma förutsättningar. Jag åkte därifrån med ett leende på läpparna att det finns hopp och alla är lika viktiga.

I min familj pratar vi om att eventuellt flytta till Rom där gubben jobbar mestadels. Men inom mig finns ett hinder. Jag vill på något sätt försäkra mig om att det kommer fungera för min son. Jag är livrädd att kasta mig ut i det okända i detta fallet. I Rom finns ingen Svenskaskola. Så min son måste lära sig ett nytt språk och skaffa sig nya vänner. Det finns stora likheter med de nyinvandrade barnen som kommer hit. Det vi har är att det är ett eget val som vi alltid kan ändra på. Vi kan alltid flytta hem. Vi flyr inte, vi åker självmant.

Så vad har jag egentligen rädd för?

Kram

Linda