När jag äntrade skolbänken för måååånga år sedan var det för mig en självklarhet att fröken var den som bestämde. Vi satt i våra bänkar och att springa runt och störa fanns inte på vår världskarta. Visst hade vi många gånger svårt att sitta still och lyssna. Glömde att räcka upp handen och talade hejvilt. Om ni visste. Men när fröken tog till orda hade jag och mina klasskamrater respekt. När rektorn besökte klassrummet förblev vi alla till små ljus. Det fanns respekt på vår skolan.
Jag gick på en skola med en ca 150 elever i närmaste byn. Vida känd på Sverigekartan då i stort sett hela byn brunnit ner en gång och att en klosterkyrka ligger belägen mitt i byn. Att sedan en del av de berömda Arn-filmerna spelades in på platsen har gjort samhället än mer känt. Min lilla by var Varnhem i mitten av Västra Götaland. I Varnhems skola gick jag mina första 6 år i skolan. En bra skola som jag minns det. Hoppas den så är än i dag.
Att gå i skolan var då för att lära sig. Vare sig man ville eller inte. Vare sig man var bra eller inte bra i skolan. Behövde man mera hjälp fanns alltid “Birgitta” till hans. Vi var i skolan för att lära oss. Inte för att leka eller ha skoj.
Det är så här jag ser tillbaka på min skolgång som absolut inte var så himla lätt alla gånger. Jag var många timmar hos vår “Birgitta” :-). Däremot så lärde jag mig att i skolan har man respekt och lär sig saker.
För några veckor sedan satt jag tillsammans med några av min sons klasskamraters föräldrar i ett möte med skolans rektor. Ämnet ordning och lärande kom upp då en av klasserna på skolan inte alltid har fungerat felfritt. ( Nu pratar vi om en skola med ca 32 elever och 3 klasser. Liten skola på landet alltså. ) Frågeställningen handlade om ordning, respekt och lärande. Det som för mig är så himla självklart. Utifrån mina egna erfarenheter i skolvärlden.
Som något dåligt försvar kom så ämnet lust upp från rektorn. Att i dag är det inte lätt att undervisa våra barn för de drivs av lust. De måste ha lust för att lära sig. Att pliktkänslan att lära sig har försvunnit och det därför är så mycket svårare att få barnen med sig på banan.
Nu var väl detta inget nytt för mig för jag har råkat höra detta mer än en gång men det irriterar mig ändå. För om våra barn skall gå genom skolan med inställningen att jag lär mig när jag har lust då är vi väl lite farligt ute. Nu är det garanterat inte skolväsendet som skapat detta utan VI själva. Samhället i stort och jag som enskild förälder.
Vad händer så när dessa elever skall ut i arbetslivet ? Inte lär arbetsgivaren tycka att det är okej att jobba när man har lust.
Jag må vara väldigt gammalmodig av mig men jag tycker inte detta tankesätt är okej. Jag har allt för många gånger också fått höra att jag är sträng i min uppfostran. Jag anser här om inte jag ger alla verktyg till mitt barn hur skall han då kunna lyckas. För den matematiken borde vi väl alla kunna räkna ut. För att endast göra saker när man har lust eller när någon motiverar mig tillräckligt det kommer man inte långt med i framtiden.
Samhällets konkurrens är hård och jag tror den kommer bli ännu hårdare. Om du vill bli något så får man kavla upp ärmarna och jobba oavsett om lusten finns eller inte.
Det klart att min son fungerar på detta sättet till viss del. ” Jag vill inte, jag har inte lust”. Att jag som förälder skall kapitulera i denna situation är i mina ögon förödande. Så här hemma är det krig när läxan skall göras kan jag lova. För den skall göras på utsatt tid. ( Vi har valt att tillsammans bestämma när och var läxan skall göras ) Sen om Ipad, mobil eller dylikt är så mkt roligare bryr jag mig absolut inte om. För mat på bordet kommer min son inte få genom att titta på Netflix. Utan genom att jobba hårt och tjäna sina pengar.
Den Svenska skolans resultat är mot omvärlden inte något lysande. Varför kan jag undra? Hade vi inte en bra skola som vi var stolta över? Eller är det så att vi har låtit lusten ta över framför plikten att lära sig.
Har vi blivit förslappade i Sverige? Det blir söndagens nöt att knäcka.
Kram
Linda
