Idag gav jag upp. Efter 2 veckors envist ringande från ett 08:a nummer som enligt min display vara ett oönskat nummer svarade jag. Som så många gånger förr hör man direkt att nu är det någon som vill sälja något till mig. På sekunden blir jag irriterad och det vet min man hur det brukar sluta. Inte till något positivt. Jag vet att jag inte skall vara oförskämd mot telefonförsäljare för de gör som många andra bara sitt jobb. Fast jag kan inte låta bli.
Det är något i tonen som retar upp mig. Jag som själv jobbat med försäljning i många år vet hur viktigt det är att låta ärlig och framför allt inte läsa innantill. Dagens herre andades knappt mellan raderna. Var lite för trevlig för att det skulle kännas äkta. Jag slutade lyssna efter några minuter och hummade mig igenom samtalet. Tänkte lägga på luren men bestämde mig att när han skulle ta luft skulle jag kontra med en bra fråga.
Samtalet idag handlade om att enligt lag ligger alla våra personnummer ute för offentlig skådning och att ID-kapning har ökat avsevärt. Visst det var ju ingen ny nyhet. Företaget han jobbade för erbjöd tillsammans med ett kreditupplysningsföretag jag aldrig hört namnet på en försäkring som skulle minimera risken för kapning. Jo det låter ju helt fantastiskt. Mot en “liten” summa skulle jag då vara helt skyddad.
Det är väl här jag börjar fråga mig själv hur mycket skall jag behöva skydda mig nuförtiden? Hur många försäkringar skall behövas? Det skall vara hälso, olycka, bil, kreditkort, nycklar mm. Ja listan kan ju bli enormt lång. Skall jag gå runt med en livboj runt magen och inte våga leva alls?
Ja har bekanta som lägger enorma summor varje månad på försäkringspremier ifall att det skulle hända något. Tröttsamt känner jag.
Självklart har jag försäkringar, mer än en. Har vid ett flertal tillfällen också fått ut ersättning av dem så där är jag absolut nöjd. Däremot att försäkra nycklar, kreditkort och alla möjliga prylar det får allt vara. Att vi skall kunna skydda oss till fullo tror jag är en omöjlighet. Vilket också dagens försäljare fick erfara.
Jag frågade honom varför hans försäkring skulle vara den bästa. Svaret blev långt såklart. Då kontrade jag med att då borde väl alla i hela landet ha den försäkringen så utrotar vi problemet med identitetskapningar. Då blev han äntligen tyst.
Det visade sig att det var inte så många som tecknat denna försäkring och den var liksom inte vattentät som han först lovat. Utan det var allt för många undantag i den finstilta texten.
Jag tackade så för mig lite irriterat och bad att de radera mitt nummer för denna gång.
Frågan vi alla skall ställa oss är nog hur vi kan skydda oss mot allt ont. Snart finns det väl bara våra fingeravtryck kvar som är säkrast eller operera in något Microchip i kroppen. Eller bara fortsätta med sunt förnuft och vara uppmärksam på omgivningen.
Kram
Linda
