Mitt i vimlet satt jag. Folk kom i strid ström från höger till vänster. Framför och bakom. Jag befann i smeten och reflektionerna blev många.

Mina tankar var vid stunden få. Men ju längre tiden gick kom reflektionerna igenom mitt brus.

Människorna från höger såg så sura ut. Människorna från vänster såg så sura ut. Människorna framför och bakom mig såg sura ut.

Nästan inga hade ett leende på läpparna. Nästan inga skrattade.

Mungiporna var antingen neråt eller som ett streck. Det var få som såg på varandra.

Alla var på väg någon annanstans.

Jag satt där och reflekterade och såg sur ut. Precis som mina passerade medmänniskor.

Varför ser vi så sura ut? 

Varför är det så få som bara ler?

Har vi det så jävligt att vi inte ens kan dra på smilbanden lite då och då?

MEN plötsligt kommer den en äldre herre. Med rak rygg och en ansikte som sken som en sol.

Jag sken upp och tänkte. Vad går han där och ser så glad ut för.

Mer leende åt folket vänner.

Ju mer vi ler desto gladare mår själen.