Redan när telefonen ringer den där dagen i mars 2000 vet jag. Jag tvekar innan jag lyfter luren. Jag vill inte höra. Jag vill inte förstå. Min kollega är i andra änden. Hon tvingar sig säga det som jag inte vill höra.
HON ÄR DÖD. Vår JOHANNA har dött.
Jag ramlar ihop i en hög på golvet och där blir jag sittande resten av kvällen. Jag ber, men framförallt frågar jag den där GUD vad han tänkte med detta. Jag inser där att jag skall begrava ett barn. Inte mitt barn, men ett barn som tagit mitt hjärta för alltid. Ett barn som förtjänade att leva.
Om vi backar bandet 1,5-2 år bakåt så står jag även då med luren i handen och pratar med Johannas mamma Carina. Jag har sökt ett assistentjobb hos familjen och jag är varmt välkommen på ett första besök. Jag får instruktioner hur jag skall hitta dit vilket inte var svårt för den sista biten skulle jag följa Johannas skyltar. Väl i bilen tänkte jag. Vadå Johannas skyltar?
Familjen jag skulle besöka var en helt vanlig familj men med ett annorlunda öde. De hade begåvats med 3 underbara barn var av ett, Johanna fått RS-virus som 3 månaders bebis och var då ständigt fjättrad vid syrgastuber. Johanna kunde inte leva utan litervis med syrgas i minuten.
I familjens hem mitt i mörkaste Småland bedrevs det intensivvård. Efter år av sjukhusvistelse hade familjen bestämt sig att de ville leva som en familj. Alla tillsammans i sitt hem. Oavsett vad specialister tyckte och tänkte. Assistenter avlöste varandra i stort sett hela dygnet. År ut och år in för att familjen skulle få leva tillsammans. Kärleken till varandra var det allra viktigaste.
Med någon kilometer kvar där i bilen dök så skyltar upp. På skylten stod mycket riktigt Johanna och en sifferkombination. Det var Johannas ambulansskyltar för att de på snabbaste sätt skulle hitta fram när det var kris. Jag förstår då att detta är inget vanligt assistentjobb. Detta är ett jobb som handlar om liv och död. Skillnaden däremellan var så liten. Så liten att det aldrig pratades om. För i denna familjen var det livet som gällde.
Jag möttes av en underbar familj och en flicka som vid första anblicken fick mig att smälta. Denna lilla rödhåriga yrväder med en lite räv bakom örat. Älskade allt och alla. Gav så mycket till alla andra människor. Ett hjärta av guld och endast 6 år. En flicka som fått uppleva så mycket mer än vi någonsin kan drömma om. Så mycket smärta men framförallt så mycket lycka.
Jag fick jobbet. Jag fick ansvaret att vara den som försåg Johanna med syrgas och hålla henne vid liv. Johanna var ständigt kopplad vid slangar som följde henne som en svans genom huset. Mitt ansvar var att det ständigt flödade. Inga avbrott, inga misstag.
Idag så här många år senare är det svårt att förstå det ansvar jag egentligen hade. Att jag vågade. Att familjen litade på mig.
Vi assistenter blev specialister att se när läppar och fingertoppar blev blåa. När ljudet av strömmande syrgas ändrades. När syrgastuber skulle bytas. Känna när lungor rosslade och det var dags att ringa ambulans.
På den tiden var personsökare framstående teknik. En sådan satt ständigt i våra byxfickor. Varje dag önskade jag att den skulle börja pipa. För OM den hade pipit hade det funnit en räddning för Johanna. Då hade det funnits donerade organ, lungor och hjärta som Johanna gick och väntade på.
MEN DE PEP ALDRIG.
Istället fick en familj känna livet rinna ur sin dotter. De fick begrava sitt barn.
Jag och många med mig fick ta emot ett samtal att Johanna var död. Närmare 400 personer fick begrava ett barn.
Du hade kunnat förändrat detta. Om du hade gjort ett val att skriva på att du donerar dina organ hade Johanna kanske levt idag. Då hade Johanna varit en ung sprudlade kvinna.
Har du tagit ställning? Har du gjort ditt val?
Den 1 oktober 2016 fanns det i Sverige ett totalt behov av 845 organ. En person som står på väntelistan kan behöva ett eller flera organ. I snitt dör en person i veckan från väntelistan, bland annat för att organbristen är så stor.
Bli donator idag. För imorgon kan det vara försent. Låt inte dina anhöriga göra det valet åt dig. Var med och rädda liv. Det kan vara en Johanna som bara väntar på ett nytt liv.
Jag vet hur det är att ta farväl av ett dött barn. Att kyssa en kall panna och bara önska att det är en dröm. Att se en mamma och pappas förtvivlan och smärta. Att höra en pappa be om hjälp. Att höra en pappa vädja att hjälp oss förstå hur man lever ett “normalt” liv.
Jag har bäddat ner ett barn i favorit lakan. Jag har gråtit av sorg.
För mig lever Johanna kvar i mitt hjärta. Hon gav allt under sina få år på jorden. Hon hade en mening som borde blivit längre.
Tack hela familjen Hult för ni gav mig förtroendet och er kärlek.
Snälla gör ditt val.
Kram Kram
Linda
