Förra året, då min allra första bröllopsdag fick jag fira, på egen hand. Årets bröllopsdag får jag ha min älskade make hemma. För att nu komma till saken höll vi ju på att missa dagen helt och hållet. Varken jag eller maken är så speciellt duktiga på att komma ihåg och uppmärksamma dessa dagar. Nu sitter vi så här och tänker tillbaka. Jag inser att hur fort har inte dessa två år gott. Två härliga år som fullständigt har sprungit iväg. Inte kändes det så när man var barn. Då var en dag lång, en vecka oändlig. Nuförtiden rusar dagarna fram och en vecka känns mest som måndag och söndag.

Vad har ändrats?

Jo våra perspektiv på livet. Vårt fokus.

Även om tiden har gått fort kan jag än idag komma ihåg känslan när jag skräckslagen satte mig i helikoptern som skulle ta mig ut i Gran Canyon för vår bröllopsceremoni. Det var en så otroligt vacker dag och en upplevelse utöver det vanliga vilket gör den idag svår att fira. För den dagen var tillräckligt stor och festlig för resten av livet. Jag utmanade alla mina sinnen, jag var lycklig, fick mannen i mitt liv. Jag fullständigt flög fram och jag kände mig så vacker.

En helt perfekt dag.

Nu två år senare är livet lika fantastiskt och jag ångrar inte en minut att jag sa I Do till mannen i mitt liv. Nu väntas en liten intim middag på en restaurang i Växjö vilket för oss är enormt ovanligt.

Här nygifta tillsammans med vår vigselförrättare.

Vill Du läsa mer om vårt bröllop hittar du det här.

Kram

Linda