Jag får många gånger frågan av min omgivning hur det är att leva det moderna livet där familjen inte alltid är samlad. Att inte dela säng med sin man flertalet nätter i månaden och kommunicera genom sociala medier. För hur gärna jag vill lyfta luren och ringa så vet alla att ringa är en kostsam historia.

De flesta dagarna och månader fungerar detta livet utmärkt. Vi har valt det själva och har hittat rutin och vardag i vårt lite “konstiga liv” som vissa kallar det. Ett gemensamt liv ofta åtskilda i olika länder. Jag och sonen i Sverige och maken i Rom eller övriga världen. Saknaden finns självklart ständigt och det där vanliga vardagslunken infinner sig inte riktigt. Vissa dagar som idag är saknaden större än andra. Vi lever ett lite parallella liv samtidigt som det är ett gemensamt. Vi strävar mot samma familjemål och försöker alltid sätta familjen framför annat.

För om vi tittar oss omkring så har ju samhället förändrats. Den familjemall som tidigare fanns finns inte. Mamma, pappa och barn är nästan lite förlegat. Numera finns det en uppsjö av familjemodeller och ingen är fel. Utan snarare skapar man en modell som fungerar för sig. Ibland blir det bra och ibland mindre bra. Det som är fantastiskt är att det alltid går att skapa en ny modell.

Under en promenad i helgen kom far och jag att diskutera just relationer. Att förr ansåg man att ett äktenskap eller förhållande skulle vara för evigt. Hade man i vuxen ålder haft mer än ett längre förhållande bakom sig var man misslyckad eller till och med lösaktig. Detta synsätt finns säkert fortfarande tyvärr. Jag vill nog se det lite annorlunda som så mycket annat. I dagens fartfyllda samhälle där kraven på karriär, framgång och konkurrens är hög skapas nog klyftor i ett förhållanden. Det är lätt att tappa bort varandra eller faktiskt hitta nytt. Vi är mer flyttbara och möter bra mycket mer människor nu än tidigare. Jag tror också att vi har mer självinsikt och känner efter mer idag än innan. Därför tror jag att det är mer vanligt med flera förhållanden i sitt liv.

Jag har själv levt i två långa förhållande innan jag hittade min älskade make. Jag väljer att inte se det som något misslyckande då de båda genererat många bra år. Det finns svärföräldrar, svägerskor, bonusbarn och övriga familjemedlemmar som fortfarande finns kvar i mitt hjärta. För att kärleken tar slut behöver det inte betyda att man kastar in handduken helt.

Fast de senaste dagarna har jag ärligt varit lite låg. Den där gnistan finns inte riktigt där för saknaden är för stor. Det där tillståndet som infinner sig ibland och oavsett om dagen rusar förbi och ger massor av energi så fattas gnistan på kvällen. När mina pojkar somnat ( son och hund ) så känner jag mig allmänt ensam och jag undrar vad har jag gett mig in på. Är kanske den gamla familjemodellen allra bäst trots allt hinner min hjärna tänka.

Men i saknaden växer också kärleken. Som jag ofta hört många andra säga att kärleken växer för varje dag måste jag numera hålla med. Avståndet i vårt fall binder oss samman och gör kärleken starkare. Även om saknaden gör ont vissa dagar så är det i slutändan värt det.

För de dagar vi tillbringar tillsammans är helt underbara och äventyren de är många.

Kram

Linda