Av en händelse blev jag medlem i en sluten tjejgrupp på nätet härom veckan. En grupp där tjejer ska ha någon plats där de passar in. Här kan tjejer vara sig själva och prata ut om allt mellan himmel och jord. Gruppen har idag ca 35 000 medlemmar. Stämningen i gruppen verkar trots sin storlek vara positiv. En vänlig ton i kommentarerna förekommer för det mesta.

Det verkar vara en grupp som är otroligt betydelsefull för merparten av medlemmarna. För mig blev det ett enormt uppvaknande hur samhället för tjejer ser ut. Min trygga uppväxt känns helt plötsligt kunglig i jämförelse vad flertalet verkar ha. Ämnena som tas upp skrämmer mig enormt. Vad håller på att hända i vårt samhälle.

Vart är vi på väg?

Vilka förebilder är vi vuxna?

Håller vi på att tappa kontrollen över våra barn?

Vilken syn har dagens ungdomar på förhållande?

Ja denna listan kan bli enormt lång. Jag börjar bli rädd.

I ett smått försök har jag försökt muntra upp flera tjejer med positiva kommentarer men inser min begränsning. Jag blir arg på mig själv att jag backar och blir en åskådare men hur skall jag kunna stötta alla dessa tjejer. Tjejer som behöver allt stöd i världen av fler vuxna än jag.

Lite utdrag ur inlägg kommer här:

• Hur får ni er att känna er vackra?
• Jag har en liten fråga till er! Vilken hårfärg ska jag ha tycker ni? Blont, rosa eller rött?
• Här om dan hade hon sex med sin pojkvän och hon hade mens. 2h efter sexet blödde hon vanligt blod. Men nu så blöder hon blodblandad flytningar… är det farligt?? Och vad kan det betyda?
• Några tips på hur man blir av med skolångesten?
• Jag ska på skolan för första gången på tre veckor imorgon få se om jag klarar av det psykiskt. Skriv något peppande som ni menar.
• Någon som har några tips hur man kan bygga upp sitt självförtroende?
• Jag behöver hjälp.. jag är sjukskriven pga depression och ångest. Det känns som ingen förstår mig hur det är att leva med depression. De är inget som bara “går över”… …

Många av inläggen handlar om utseende, depressioner, besvikelse mm. Självklart finns även positiva inlägg som smink, bebisar och annat smått och gott. Fast trots de inläggen blir jag ändå skrämd att våra sociala medier är där man ställer frågan om blödningar, skolångest och depressioner. Dessa frågor borde man väl ändå ta upp med sina föräldrar eller annan vuxen i närheten. Att behöva be om peppande kommentarer på Facebook känns verkligen inte bra.

Nu önskar och hoppas jag verkligen att alla dessa tjejer har en vuxen i närheten trots allt. Ha någon att prata med och få det stöd de behöver.

Men någonstans inom mig tvivlar jag.

Jag tror tyvärr att allt för många av oss vuxna är så upptagna med vårt egna liv och karriärer att vi inte hinner se vår barn. Våra ögon är nedböjda i en telefon för risken att missa något i ett flöde är viktigare. Samtalet vid matbordet är förpassat till dåtiden. Att känna av stämningen hos våra små har gott förlorad.

Istället förpassas många av våra ungdomar till en sluten tjejgrupp på nätet för att be om hjälp. Jag blir rädd.

Är det så här vi vill att det skall se ut?

Är detta bara början på en samhälles kollaps?

Finns Du där och ser och fångar ditt barn?

Frågorna är många, svaren är få.

Kram

Linda