Det var helt klart ett kallare uppvaknande än vi är vana med de senaste veckorna. Även en aningen tidigare också. Vid 06.00 brukar vi sova som allra bäst. 🙂
Nu är vardagen här igen och det är full fart som gäller. Skolan börjar om en stund och jobb står i farstun och väntar. Härligt. Hur mycket jag än älskar nya platser, äventyr och ledighet så är nog vardagens lunk ändå det bästa i längden.
När jag åkte innan jul till Rom var jag så glad att få stänga dörren och bara åka från hemmet och stressen. Igår var jag lycklig att vara hemma och öppna min dörr. Känna den välbekanta doften och veta att i hemmet är jag trygg.
Vi har som många gånger tidigare bilat hem genom Europa. Något som andra kanske aldrig skulle ge sig i kast med av många anledningar. Min goa gubbe som vi lämnade av i Köpenhamn igår beskrev vår resa på allra bästa sätt i sitt blogginlägg igår. Då det som alltid var perfekt skrivet bjuder jag er på hans tolkning av resan genom Europa.
Med familjen genom Europa skrivet av C. Brolin
Det är märkligt det där hur en sak man gör en gång, två gånger, tre gånger, sedan blir en “rutin” och inget man egentligen funderar på, är nervös över, eller oroar sig inför. Ytterligare en gång har familjen nu bilat genom större delen av Europa, från Rom, som ibland känns lika långt ifrån kontinenten som Stockholm, upp till Skandinavien genom ett helt fantastiskt landskap där vi under resan upplevt sommarsol, snö, ösregn, dimma, och en iskall kyla här uppe i Köpenhamn och vidare in i Sverige.
Jag är så otroligt glad att min fantastiska jycke, även om han majestätiskt har mest plats i hela åket, lugnt och behagligt ligger där bak och vaktar familj och fordon när vi färdas mil efter mil. Inget gnäll, och med en avkopplad attityd ligger han där och äter lite mat och dricker lite när det killar i magen, och vid varje stopp vi gör för bränsle till åket, mat till oss eller något annat så får han röra på sig lite. Han inspekterar varje hotellrum vi tar in på, och när han väl känner området lägger han sig strategiskt så han har uppsyn över hela familjen och om möjligt även ytterdörren, och där sover han, med öronen lite på sned så han tydligt hör om något är på gång. Det börjar bli en vis jycke minsann.
“Lill-Ove” i familjen sitter i baksätet, eller i alla fall det som blivit över till honom tillsammans med all packning som tar upp större delarna av utrymmet, och tittar på film, spelar IPAD, bygger lego, målar, men framför allt sjunger med ett sådant glatt hjärta att vi andra, sannolikt inklusive hunden, blir på gott humör. Han älskar att inspektera hotell, få äta i restaurang och få antingen Pasta Carbonara i Italien, Wienerschnitzel med pommes i Tysklad, och Donken i Norden och givetvis med en Sprite till. Aldrig något gnäll eller “när är vi framme”, snarare är det full fart i baksätet med låtsaskrig, sånger och roliga frågor under resan som får oss vuxna att fundera till. Det går inte att fråga efter mer. Till och med idag efter en liten olycka med några fingrar och en hård bildörr så höll han uppe modet och var stark.
Frugan, hon sitter där framme i passagerarsätet, och med en lika jämn precision som reklamen på TV4 var 22 minut så kommer så något att äta, någon dricka, eller annan påfyllnad för att kroppen skall orka med att pumpa vidare och humöret vara på topp. Här är tryggheten i familjen, hos mamman i centrum givetvis, som har ett större hjärta än alla oss andra tre grabbar ihop. Tänker mest på andra, och sällan på sig själv – för mig är det personligen helt otroligt hur det fungerar och jag blir lika imponerad varje gång. Vid ett tillfälle idag bytte vi plats i åket och jag kunde inte ens dela ut tre Pringles chips till varje passagerare utan att få hälften på golvet och andra hälften av chipsen bröts i 722 delar och hamnade på golvet och i hennes handväska.
Själv sitter jag vid rodret och för fordonet mot rätt destination, oftast tillsammans med Google Maps, Bruce Springsteen, och funderingar över landskap, arbete, och familj. Jag älskar att köra bil och känner mig väldigt avkopplad även om det vid vissa väderlekar och trafiksituationer kan kräva lite spetskoncentration. Då stänger jag av övriga i familjen och fokuserar på uppgiften, och vanligtvis går det hyggligt. Att vara förare, kartläsare och reseplanerare är något jag gillar och uppskattar, kanske är det en trygghet som delvis kommer från mitt arbete.
Slutligen måste jag säga att våra Jeep känns fantastisk på sådana här resor. Jag är den första att säga att Tyskt Stål är oslagbart, men som idag när det blev kallt och dåligt snöväder så känns fyrhjulsdriften, de stora däcken, och att sitta högt upp helt underbart. När det stundtals blev lite kö tänkte jag “det löser sig alltid, skulle vi fastna här kan vi bara köra ner vid sidan av vägen och plöja igenom all snö och alla hinder ivägen”. Det är verkligen en pansarvagn, som förutom hög markfrigång, urstark motor, och kaptenstolar, erbjuder en enorm lastkapacitet som får en V70 att kännas som en Italiensk Fiat.
Kort sagt, mina damer och herrar, det känns stabilt att bila genom Europa med familjen. Det är en god känsla då vår vardagslogistik, i vår familj, bygger på det. En känsla jag tar med mig inför 2016 där det sannolikt blir fler åkturer genom Europa.
Nu är det full fart hela 2 dagar innan en go helg väntar i ett vintrigt Sverige.
Kram
Linda
