Klockan är 06.00 jag klär på mina i stort sett sovande barn och bär ut dem i bilen. Jag kommer på att jag glömt min jobbväska och rusar tillbaka in i huset och tar trappan i 3 steg. Innan jag lämnar huset hinner jag slå i knät i ytterdörren då jag är för snabb att stänga den. Slänger mig i bilen och inser att jag måste skrapa rutorna.

Klockan är 06.20 och om 10 minuter måste jag sladda in på förskolan. Jag skrapar rutan precis där jag behöver. Hinner knappt ta ett djupt andetag och kör iväg. Självklart börjar barn nr 2 gråta. Trött och hungrig och vill nog helst bara mysa med mig som mamma.

Klockan är 06.35 jag är 5 minuter sen när jag sliter upp dörren till förskolan och krockar nästan med pappan som försöker dra sig bort från sin 1-åring. Jag ursäktar mig lite att jag är sen och klär snabbt av mina barn. Jag tittar på klockan och inser att jag måste vara härifrån om 5 minuter. Idag hade jag tur. Min överlämning av mina barn gick bra. Bara lite tårar och jag vinkar snabbt hejdå och springer halkande mot bilen.

Klockan är 06.50 och jag kommer bli sen till jobbet. Min hjärna hinner starta igång det dåliga samvetet mot mina barn. Hur mådde de egentligen idag? Jag bestämmer mig att jag få ta igen det ikväll. De har ju det så bra på förskolan…

Klockan är 07.10 och jag står och väntar på min första kaffekopp innan jag rusar vidare mot mitt kontor.

Klockan är 09.00 och jag stegar in i fikarummet på jobbet. Mina kollegor skrattar lite lätt. – Stressig morgon ? och de pekar mot mina fötter. Där sitter de blåa skoskydden från förskolan kvar. Jag skrattar lätt river av dem och sjunker ner i soffan. Äntligen lite frukost.

Klockan är 09.15 det maler lite i huvudet hur mår mina barn där på förskolan. Jag slår den ifrån mig och tänker de har de ju så bra där och vänder ögonen mot dataskärmen.

Klockan är 12.00 jag låser min skärm på datorn och tar min väska och rusar ut på stan. Tar en lunch i farten och hinner förbi både Lindex, Apoteket och ICA. Är åter på jobbet 2 minuter över ett.

Klockan är 15.00 och jag styr åter stegen mot fikarummet. Nu lite tröttare och hjärnan börjar fundera på vad skall vi äta i kväll. Har vi något hemma? Jag ringer min partner och frågar om någon ide. Då får jag veta att det blir jag och barnen till middagen för min partner måste jobba över.

Klockan är 16.30 och jag är nöjd med mig själv för jag är i tid för hämtning på förskolan. Jag möts av en dotter som är lite hängig och en överaktiv son. Han vill leka i parken men jag säger inte idag. Vi måste hem och laga mat.

Klockan är 17.00 jag sätter på Tv:n och lägger min dotter i soffan med en festis.  Sonen hoppar lätt framför tv:n.

Klockan 17.25 och jag smyger in på toa för att andas ut. Jag hinner inte sätta mig förens sonen vill in. Jag ger upp och släpper in sonen och tar i tur med middagen. Jag kommer på att jag ville ju göra något extra idag så jag slänger in lite pommes i ugnen och värmer lite köttbullar.

Klockan är 18.00 Vi sätter oss vid bordet och jag frågar hur har ni haft det på förskolan idag? Svaren blir många och jag greppar nog inte sammanhanget riktigt. Men jag vet ju att de har ju det så bra på förskolan…

Klockan är 18.45 och jag tar i tur med disken. Min 1-åring är trött och hänger mig i benet. Jag slänger upp henne på höften och ser till att kvällens alla måsten blir klara. Packa väskorna för morgondagen, hänga tvätt, dansa runt med dammsugaren, piffa runt och se till att hemmet är perfekt.

Klockan är 19.45 och min partner gör entré. Lite sliten men äntligen hemma. En puss och vi delar upp kvällens läggningar.

Klockan är 20.30 läggning pågår och vi suckar lätt åt att vår pojke inte vill komma till ro.

Klockan är 21.15 och vi har äntligen fått barnen att sova och vi slår på tv:n och kollar på IDOL. Inom några minuter slocknar jag i soffan men tanken de har ju det i alla fall bra på förskolan.

Klockan är 22.45 och jag vaknar till och går och lägger mig. Det sista jag tänker på när jag lägger mig är HUR MYCKET TID HAR JAG HAFT MED MINA BARN IDAG? Mitt dåliga samvete gnager mig. Men jag vet ju att de har ju det så bra på förskolan.

Såhär ser nog allt för många föräldrars dagar ut i vårt avlånga land. Frågan är gör vi våra barn en otjänst att låta dem leva upp så här? Hur kommer detta påverka dem i förlängningen? Är det så bra där på förskolan? Kan förskolan vara ett annat alternativ än oss som föräldrar?

Östersundsposten har intervjuat förskolläraren Maud Andersson som arbetat med barn sedan 1974. Det är en otroligt intressant intervju men framförallt tänkvärd.

Maud säger bland annat att:

“Det sägs alltid att förskolan är bra och att vi är fantastiska men då brukar jag ställa en fråga tillbaka: “Vad är det som är bra?” Det där har blivit ett mantra liksom för att försäkra sig om att barnen har det bra. Men vi som jobbar vet ju hur det är. Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare. De tror att någon annan tar hand om mitt barn bättre än mig. Hur bra än förskolan är, så är den aldrig bättre än föräldern när barnen är små. Undrar hur de ser på oss förskollärare, som några övermänniskor?

“Föräldrar jobbar heltid numera, det innebär att små barn får en arbetsvecka på 45 till 50 timmar. Barn har inga rättigheter, ingen reglerad arbetstid eller semester. Vi har 18 barn i gruppen, det är bara vid lunchen vi är tre personal, annars är vi två. Vi går omlott för att täcka upp våra öppettider. Går en och byter en blöja är man ensam med alla barn. Vi har inte förutsättningarna för att göra ett bra jobb.”

Har vi skapat ett samhälle som kräver heltidsarbetande föräldrar och en tro på att andra tar ansvaret för våra barn?

Är det så här det skall se?

Är det dags att göra en förändring?

Jag tror att detta kommer inte hålla länge till. Själv har jag varit hård och försökt att prioritera att vara hemma mycket med min son. Det har inneburit och innebär fortfarande lägre inkomst för mig. För mig har det varit viktigt att inte komma in sladdande till förskolan. Haft tiden att vinka och göra en bra överlämning. Men jag/vi har också fått offra saker för detta.

Skall det behöva vara så? Skall vi behöva avstå och leva enklare för att kunna vara hemma mer med våra barn?

För är det inte så att kärlek och närhet behöver alla barn och det kan inte förskolan tillgodose hur bra den än är.

Gå in och läs intervjun med Maud Andersson. Den är så bra.

Kram

Linda