Vilket väder vårt land bjuder på. Så underbart att jag redan börjat gnälla över hur varmt det är. Så där typiskt svenskt ” kan det inte vara lagom varmt”. I helgen däremot på mitt älskade Öland var det faktiskt lagom varmt. Som jag njöt av dessa dagar med min Axel. Vi jobbade i trädgården, åkte på utflykter, slappade och planerade för framtiden. Allt var så himla perfekt. Dagarna fick bara flyta på. Jag blev av med massa onödig överskottsenergi i och med mitt trädgårdsarbete och somnade ljuvligt framåt natten. I LOVE IT.
Axel har en förkärlek till riddare och önskade en utflykt till Borgholms slottsruin. Mest för att köpa in säsongens riddarutrustning som blev helgens dyraste utlägg. Inte värt pengarna i mina ögon men i hans var det värt varenda öre.
Vi passade också på att ta en skön promenad i slottsskogen eller parken runt Solliden. Ljuvlig natur och färgerna var magiska under alla bokträden. Lite fika och glass så var vi absolut nöjda. Även om plånboken gapade nöjt tom. 🙂
Men när allt är så där ljuvligt och vi bloggare försöker måla upp en perfekt fasad så börjar den ju krackelera direkt. För vems liv är perfekt. Ja inte mitt i alla fall. Väl hemma i Näsby igen slängs man direkt in i verkligheten med lite för mycket jobb och en salig massa annat på listan som bara måste lösas nu. Ingen att skicka utan bara jobba på. Är det inte alltid när man har som mest att göra som hunden eller barnen börjar jävlas. Så är det i mitt fall.
Min älskade son är helt klart den bästa men han har börjat bli en riktig uppkäftig snorunge. Även om jag vet att det är en del i utvecklingen retar det gallfeber på mig. För i mitt hus är man inte uppkäftig eller beter sig illa. Det argumenteras och vad man än ber om eller säger får man ett idiotsvar tillbaka. DET GÖR MIG GALEN.
Tyvärr har jag i dessa situationer inte blivit välsignad med tålamod och lugn utan blir en riktig kärring till morsa med horn i pannan. Skall jag vara ärlig skulle jag kunna slå sönder hela huset om jag triggas för långt.
Jag själv har ju ALDRIG 🙂 betett mig så här. Jag drev aldrig mina föräldrar till vansinne utan var den perfekta flickan med flätor som gjorde precis som mina föräldrar sa. Jag varken fräste eller snäste åt dem. Jag var fullkomligt PERFEKT. ( Ironi jag hoppas ni förstår) Detta är ju det värsta för jag ser mig själv i sonen. Det retar ju upp mig ännu mer. Var jag verkligen sådan mot mina föräldrar. Då skäms jag.
Nu går ju jorden absolut inte under för lite trots men allt är inte perfekt och det är allt som ofta jag får bita mig i tungan för att inte säga ord jag skulle ångra.
Så låt höra mina vänner. Hur hanterar ni trotsiga barn?
Kram
Linda
Svårt ämne men du beskriver det så roligt så jag kan inte låta bli att skratta…:) Än så länge är killen på 10 inte särskilt snäsig, lite kaxig emellanåt men det har jag inga problem med. Tösen på 2,5 utvecklar nu en stark vilja och jag försöker hantera den genom att påminna mig själv om att jag ska vara tacksam över att hon vet vad hon vill. Hon är tjej, hon har mycket att möta ute i världen och jag tänker att varenda fajt förbereder henne inför det. Meeeen. Som Tony Irving säger. Det betyder inte att jag inte går bananas här hemma ibland när hon vägrar samarbeta och särskilt kombinerat med att jag redan är trött/hungrig/stressad. I lägen som känns för jäkla jobbiga då ber jag hennes far ta över. Är han inte hemma så byter jag rum. Går in på toa. Stänger dörren. Tar några djupa andetag. Sen börjar jag om. Efter några djupa andetag brukar perspektivet hunnit ändras en hel del och jag ser istället kampen hon för inom sig – inte mot mig som det kändes som innan. Låt mig säga så här, jag lär få ta många pauser på dass om barnen blir som jag var i tonåren… Kram!