När jag sent igår kväll åter beträdde svensk mark gjorde jag det med en stor känsla av tacksamhet. Tacksamhet att jag har en sådan underbar familj. En man som står vid min sida och får mig att skratta och framkalla enorma raseriutbrott. En son som förgyller mitt liv till fullo och gjort så i snart 9 år. Ska jag vara ärlig så saknar jag inget. Jag känner mig så enormt rik då inte på pengar utan på livet. Visst går även vårt liv upp och ner och ibland är känslan av hopplöshet där. Men vi vägrar att acceptera faktum utan biter ihop och går vidare.

Helgen i Berlin kom och bli en väldigt skön helg. Då båda jag och maken haft lite krämpor sista tiden och mycket på agendan var det skönt att mötas upp på neutral mark och bara vara. Checka in på hotellet och slippa tänka på vardagslogistik och jobb för några dagar.

Berlin har ju en enorm historia att berätta så vi valde därför att inte ha så mycket förutbestämt utan strosade runt och ta dagarna som de kom.

Långa sovmorgnar, frukost på något fik, lunch när det behagades och middag på någon närliggande restaurang.

Vår första anhalt kom att bli Checkpoint Charlie då det låg närmast vårt hotell. För mig som besökte Berlin för första gången kändes ju detta som ett måste. Då mitt minne från skoltiden inte är det färskaste så fick jag allt uppdatera mitt minne lite.

Checkpoint Charlie var en av de mest kända gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin mellan 1945 och 1990. Den låg på gränsen mellan Berlins amerikanska och sovjetiska sektor samt stadsdelarna Mitte i östra Berlin och Kreuzberg i västra Berlin. Om platsen kunde tala skulle den enligt historien berätta om uppseendeväckande flyktförsök från Östberlin. Som allt som ofta slutade i bråd död. Kontrollpunkten revs den 22 juni 1990, som en del i processen som ledde till Tysklands återförening, och nu återstår endast ett så kallat murmuseum.

Idag räknas Checkpoint Charlie till de mest kända sevärdheterna i Berlin och det kunde vi allt för väl bevittna då det trängdes turister med kameror i händerna. Turister från alla världens hörn.

Vår väg genom staden tog oss till många rester av muren som idag ståtligt visar stadens olika sidor. Vid mer än en gång ställde vi oss och betraktade dessa murar. Tänk om murresterna kunde tala.

Tänk om de kunde berätta vad som hänt och vilka som lagt sin hand på muren och bett till högre makter. På andra sidan kanske en del av deras familjer stått.

Bara tanken på att någon skulle komma på detta vansinnes dåd att dra en mur som skulle skilja min familj åt får mig att rysa. En fruktansvärd tanke.

Idag upplever jag att murresterna kommit att symbolisera något vackert. Att mänsklighetens godhet trots allt segrade och muren föll. Runt om i staden är resterna nu vackra monument som pryder staden och förhoppningsvis påminner oss alla att fred är bättre än krig.

Jag hoppas kunna återvända när staden blomstrar och det blivit några varmare grader än denna helg. Så jag kan utforska och se om muren vill tala till mig.

 

Kram

Linda