Jag sitter på de där lite halvt obekväma blåa flygplats stolarna som sitter ihopsatta på rad. Jag befinner mig på Frankfurts flygplats i terminal 1 gate B 28. Skulle egentligen varit B 24 men efter morgonens äventyrliga turer fram och tillbaka känns det bytet enormt litet. Jag är på väg att träffa min man i ett annat land. Några dagar på tu man hand. Bara vi två och våra jobb såklart. De bär vi ju med oss överallt.

Morgonen har varit precis så där som jag inte vill. Jag hatar att flyga. Ligger vaken halva natten med ångest och så fort jag närmar mig flygplatser ökar min stressnivå i kroppen till max. Oftast  brukar det mesta gå smidigt och jag kan hantera det väl. Men andra gånger likt idag kommer jag inte ens ur bilen innan det börjar strula.

Min älskade man som vet om det här och gör sitt yttersta att förbereda min resa på bästa sätt. Får träda in som telefonsupport och ta emot all skit av mig när jag håller på att gå upp i limningarna. Allt detta utstår han för en date med mig. Inte illa. Även om jag vet att han bara skrattar åt min panik när jag inte ser.

Till mitt försvar just nu mår jag inte så bra. Med värkande kropp och en aningen utmattad redan innan jag sätter mig i bilen tål jag noll i stress. Jag hade egentligen velat stanna kvar i min säng när klockan ringde 05.00. Men en date med min man slår även det. Det gör att jag går utanför min komfortzon och utstår denna tortyr det är att flyga.

Vi kan börja min resa i parkeringshus p4. Min make hade bokat så kallad We park You Fly. Jag åker in med förbetald biljett i p4 och inte f***n funkar biljetten där inte. Med min lilla smidiga bil kör jag så lätt irriterad runt i parkeringshuset letande efter en personal som skall ta hand om min bil. Kön bakom  min svarta Hunk blir längre och längre och möjligheten att backa är minimal. Efter support med Mr flygkapten Brolin själv meddelar han tillslut att jag är på fel ställe. Kör ut och runt huset och hittar så rätt. Detta skulle vara p4s. 

Sen går jag in på flygplatsen och allt strul börjar på riktigt. Kissnödig som man alltid är som kvinna kniper jag ihop både benen och munnen för att inte skrika i panik och försöker checka in. Självklart skall jag göra detta i någon in-check desk by myself. Ja det går ju åt fanders. Mitt pass vill inte fungera. Funkar inte det kommer du inte långt. Jag ber om hjälp men även denna lilla SASblå-klädda pojke misslyckas och pekar bort mot någon support och försvinner.

Svetten lackar och jag börjar få andningssvårigheter. Nu är det nära att jag och min röda väska återvänder till bilen och skiter i daten helt. Efter några minuter som känns som en mindre evighet får jag så en standby biljett. VAD FAAAN NU DÅ. Vad hände med min plats 4 D.

Lämna in väska var väl det enda som gick smärtfritt. Väl framme vid säkerhetskontrollen utbryter ett mindre bråk mellan några passagerare som tror att de skall kunna smita under avspärrningarna och komma snabbare fram. Men idag är Mr Säkerhetsvakt het. Han kastar sig fram och rycker de alla i nacken och fullständigt kastar dem över avspärrningen. Jag min stackare lyckas få hans armbåge i midjan. Jo men visst tack så mycket.

Min enda tröst var väl så att just jag fick gå under avspärrningen som ursäkt.

I mina väskor hittades inget olagligt och jag kunde smidigt ramla in i parfymbutiken lagom till att alla kärringar skall prova Chanel No5. Lätt illamående som jag redan var av min stressnivå hulkar jag ut med sikte mot min gate med en förhoppning att få komma med.

Som siste man/kvinna kom jag så på planet efter att personalen försökt reda ut varför min plats 4D helt plötsligt tillhörde någon annan kvinna. I sista stund fick jag så mina boardingcard och kunde gå ombord. Väl inne i planet meddelade flygvärdinnan att jag fick sitta på 3F vilket blivit businessklass.

Jag sjönk äntligen ner i mitt säte och dörrarna stängdes och jag kunde andas ut för 1 timme och 5 minuter. För när jag väl är i planet går min stressnivå ner. Jag sitter fastspänd och kan inte komma någonstans.

Väl på den här blå stolen börjar jag inse att min älskade gubbe genomlider denna cirkus varenda dag för att komma ut i världen eller hem till oss i Sverige. Hem för en date med mig och resten av familjen.

Vissa dagar utstår han det för bara 24 timmars tillsammans med oss innan cirkusen är igång igen.

Vad har jag att klaga på?

För om det inte är kärlek att trängas och stressa för några timmars tillsammans då vet jag inte vad kärlek är.

Snart sitter jag på nästa plan som landar på Heathrow i London och jag får bryta ihop i min älskade gubbes armar.

Love You

Kram Kram