Likt många andra stora städer är bilkörning något som man gör på egen risk här i Rom. Jag höll mig länge innan jag bestämde mig att gå ur min bekvämlighetszon och testa på bilkörningen. Efter en grundlig genomgång av gubben som snabbt kommit in i tempot här i Rom vad som gäller vid bilkörning i detta kaos var det så dags.

För det måste man nog medge att det är ett fullständigt kaos att kör bil här. Bilar i alla dess storlekar, färger skall samsas med en satans massa vespor och gångtrafikanter som gör allt för att inte bli påkörda. Vägnätet liknar mer ett spindelnät och saknar helt förnuftigt tänkande. Vägar byter riktning i rasande fart. På något sätt måste man hålla samma tempo som övriga trafikanter annars blir det en krock. Tutan används oftare än blinkers en.

Känner man sig det minsta osäker att köra bil i Sverige så rekommenderar jag att avstå denna prövning. Hjärnan är på helspänn och tanken att skicka ett sms under körning finns inte. Det gäller att titta åt alla håll samtidigt och inte göra några förhastade beslut för då sitter det en vespa i grillen eller i värsta fall i bakrutan.

I Sverige är vi ju uppfostrade att vara hövliga och vänta på vår tur och släppa andra före. Något som italienare absolut inte lever efter. Du skall inte tro att det finns någon högerregel i detta landet. Det enda sättet som gäller här är först fram på snabbaste sättet. Sen om det innebär en tur på trottoaren eller en bula i karossen spelar ingen som helst roll. Leva här och tro att du skall ha en sprillans ny bil i 10 år går inte. Snarare är något fel om du inte har en bula inom 1 vecka. Rött ljus betyder säkert stanna som i alla andra länder men det används bara vissa tider på dygnet. Att passera alla bilar som mot förmodan stannat för rött och ställa sig framför övergångsstället är en vinst i billotteriet.

Likt våra svenska vägar finns det självklart körfält. Oftast 2 som i verkligheten är 5. Byta fil görs enklast genom att räcka ut handen, tuta och sätta foten på gasen. För gasen det har italienarna verkligen hittat. Den är ständigt i botten för att på snabbaste sättet ta sig från A-B. Jag sitter ständigt med hjärtat i halsgropen och är livrädd att ett barn skall komma fram mellan alla parkerade bilar.

Parkera det är ju också ett spännande kaos. Ja här ställer man sig där det finns plats. På angivna plaster visst men de är oftast fulla så i mitten av vägen går alldeles utmärkt. Vilket håll bilen parkeras spelar inte heller någon roll. Har du sedan ett väldigt viktigt ärende dubbelparkerar du mitt i någons körfält också. Fungerar alldeles utmärkt.

Vägskyltar de finns säkert men om man hinner se dem i farten är jag tveksamt till. De flesta är så nedgångna att de oftast används till anslagstavla eller skyms av ett buskage.

Säkerhetsräcken är allt som ofta trasiga men finns ju trots allt där. Krockade och trasiga bilar står utmed vägen tillsammans med en välklädd poliskonstapel och en viftande trafikant.

Köbildning är ju ett vanligt fenomen här i Rom. Olyckor eller andra strapatser sätter så stopp i trafiken allt som ofta. Allt blir lite som en dålig dokusåpa på kanal 3. Alla kämpar för att ta sig fram. Tutar och gestikulerar åt varandra. Ut från bilarna kommer det italienska svärord och ett rökmoln från den ständiga cigaretten.

Trots allt detta kaos som kan få den bästa bilföraren att må illa så flyter det mesta på galant. Det är på något sätt ett ordnat kaos som fungerar om alla följer samma spelregler.

När det går åt skogen är nog när en som jag kommer och vill försöka följa vett och etikett. Jag är nog större trafikfara än de övriga som bryter mot alla regler som någon gång uppfanns.

Nu är det dags att packa bilen för att ge sig ut på de italienska vägarna för nya äventyr med familjen.

 

Kram

 

Linda