Idag kommer jag dela med mig av ännu ett äventyr från en av mina flygresor. Denna lilla historia utspelade sig igår i luften mellan Zürich och Köpenhamn i stolsraderna 17 och 18.

Redan när jag och sonen satte oss på 18 B och C inser jag att detta lär inte bli en resa med lugn och ro. Framför oss sitter en svensk mamma med sina 2 barn. Egentligen inte något problem i sig men en aningen högljudda. När språket sedan var detsamma var det svårare att koppla bort det som komma skall.

Vi hinner inte mer än lyfta innan ljudnivån blir lite högre än vad vi som medpassagerare tyckte var trevligt. Allt fler börjar sucka och vända sig bakåt och undra vad händer.

Jag gör allt jag kan för att koppla bort familjen. Men när min cola håller på att hamna i mitt knä och inte ens mina hörlurar kan brusa bort ljudet från pojken framför. Blir det lite för mycket.

Mamman gjorde säkert sitt allra bästa enligt henne. För med hennes ögon mått skötte säkert barnen sig exemplariskt.

När vi äntligen är på väg ner mot landning har sonen dragit igång att skrika ordentligt. Svärord och hjälp skriks ut. Det är inte på det sätt att sonen far illa av resan utan är allmänt trotsig som 2,5 åriga barn är. Mamman försöker lugna honom genom att prata lite och titta på sin skrikande son.

Någonstans där kan jag inte vara tyst längre utan säger lugnt. Nu får du försöka få din son att lugna sig lite.

WOW det skulle jag inte gjort.

Den reaktion som exploderade på rad 17 var enorm. En hysterisk fräsande mamma vänder sig mot mig och skriker. HAN ÄR 2,5 ÅR. VAD VILL DU ATT JAG SKALL GÖRA. IBLAND HJÄLPER DET ATT TITTA PÅ EN 2,5-ÅRING osv.

Efter några minuters skrikande från mamman sträcker jag upp handen och säger okej. Vi har delade meningar. Vi lägger ner.

För jag inser där och då att mammans enorma reaktion visar bara varför sonen skriker.  För om man tror att sonen slutar skrika om man tittar på sin 2,5 åriga son i mer än 20 minuter i ett flygplan. Då är det bättre att lägga sig.

Är det rätt att säga till en annan förälder? Gjorde jag fel?

Det som är lite spännande i historien är att mamman kryper nära sonen och kramar honom efter vår ordväxling och det blev TYST.

Idag undrar jag verkligen. Vad det bättre att titta på honom än att kramat honom mycket tidigare?

Jag kan absolut förstå och delvis acceptera hennes syn på saken men vi befann oss i ett flygplan. Jag har själv blivit tillsagd på ett plan då min kille pratade för högt för mannen framför. Min reaktion var ju självklart att be om ursäkt och göra mitt bästa att få sonen att prata lugnare. För allas trevnad.

Barn gråter och skall så få. Men det är väl ändå vår skyldighet att försöka ordentligt att hålla en normal nivå på skrikandet.

Jag ångrar inte min tillsägning för det fungerade.

Mamman kom av planet likt en raket och med tanke på hennes beteende/reaktion kanske hon faktiskt behövde det.

För jag tror inte att barn far illa av en ordentlig tillsägelse ibland.

Kram

Linda