Gårdagen var en sådan där lugn dag hos familjen Bäckström Brolin. Förutom att sonen drog igång Tv.n kl 05.00 var allt perfekt. Sovmorgon, god frukost och en runda på stan.  Allt avslutades med en gudomlig middag tillagad av bästa maken.

Jag hade under en längre tid lovat sonen att han skulle få spendera sina sparade veckopengar på Pokémon kort. Till gårdagens förtret var varenda kort slut i hela Kalmar. Sonen fick acceptera faktum, och välja något annat eller spara sina pengar ytterligare några dagar vilket han klokt gjorde. Det gick däremot värre för “familjen himla korrekt” som dagens inlägg kommer handla om.

Ni vi stegade in, en aningen blöta då regnet äntligen kommit på BR leksaker hade ” familjen himla korrekts ” skådespel säkerligen hållit på ett tag. Hela butikens kunder som till dagen var ett stort antal gick inte miste om detta. Vi som självklart skulle ha det som var precis vid hyllan bredvid hamnade mitt i eländet. Familjen består av pappa, mamma, bebis 8 mån och barn 3 år. En svensk kärnfamilj.

När vi kommer in i leken pågår ordväxlingen. ” Vi köper inte så stora leksaker idag. Du får önska dig det till julafton” I detta läget känns allt förhållandevis lugnt. Resonemanget är helt klart rimligt. I min värld hade det slutat här. Men inte i “familjen himla korrekt”.

Nu börjar andra akten. Barn 3 år tar till sitt trumfkort. Skriket hörs och krokodiltårarna rinner. Det är nu som ingen i butiken missar familjen. Barn 3 år slänger sig på golvet och visar tydligt att jag ger mig inte.

Vad tror ni händer ?

Hade det varit i min familj. Hade vi lyft upp skrikande barn 3 år och sagt. Nu räcker det. Nu åker vi hem. Där hade det varit slut på dramat.

I “familjen himla korrekt” sätter sig mamma ner på golvet med benen i kors och lägger huvudet på sned och börjar förhandla. Jag trodde inte detta var möjligt.

Vi gav sonen tid i leksaksaffären, vilket gjorde att vi kunde fortsätta följa detta skådespel som efter 20 minuter fortfarande pågick på golvet. Skrikande barn och förhandlande mamma. Pappa gjorde också sina försök att ge sig in i förhandlingarna.

Tror ni de lyckades?

Det säger ju sig själv att de inte gjorde. Istället tog de upp en stor del av butiken och gjorde sig själva till åtlöje. För ärligt, alla vet väl att det går inte förhandla med en 3-åring.

När vi lämnar butiken har pappa satt sig på golvet och mamma tagit över bebis 8 mån. Vi suckar och säger till varandra att är det såhär barn uppfostras så är det inte undra på att vi har samhällsproblem.

Detta är så äckligt politiskt korrekt just nu att jag mår illa.

Sluta tramsa och var så himla korrekt. Sätt gränser och lev efter dem. Inga barn mår bra av ett sådant skådespel.

Vad trodde “familjen himla korrekt” att de skulle lyckas med?

Varför är dagens familjer så himla rädda att sätta gränser men framför allt visa dem?

Tyvärr har jag inget svar på detta då jag själv är totalt motsatsen. Jag skulle aldrig ens sätta mig i den situationen. För är det ett NEJ så är det inte ett nja eller efter lite gråt ett JA. Förhandla finns inte på kartan. För i vår familj är det vi som föräldrar som bestämmer och ingen annan.

Kram Kram

Linda