Jag vill direkt göra klart att det självklart är såå synd om ensamstående pappor också. Däremot skriver jag mina inlägg utifrån egna erfarenheter eller åsikter där av dagens rubrik.

I vecka 16 av min graviditet lämnade min sons pappa oss helt och har inte synts till sen dess. Anledningen till det är inget jag kommer diskutera här i dag men för att inte sätta igång andras fantasi handlade inte om något konstigare än att han ville vara någon annanstans.

Otroligt ledsen insåg jag att mitt barn i magen kommer födas med endast en aktiv förälder. Jag skulle bli en “ensam” förälder för alltid.

30 år och ensamstående mamma. Var ju inte riktigt så min livsdröm såg ut.

Det kom att bli många sömnlösa nätter och blöta kuddar på morgonen. Inte av ilska eller besvikelse utan snarare av trötthet. Jag bestämde mig tidigt att detta ska jag klara. Jag kommer att föda mitt barn själv, ta alla tuffa nätter, och lösa ALLT. Mitt barn skulle aldrig behöva sakna något eller få mindre kärlek för att det bara skulle ha en förälder.

Jag blev mamma i april 2007. Jag var inte själv på förlossningen utan hade världens bästa support och stöttepelare i min vän Cattis. Med 5 egna graviditeter så hade hon mycket att komma med.

Min kille såg dagens ljus under en aningen tuffa förhållande. Lycklig fick jag äntligen hålla i min kille. MIN son. Bara min son.

 

Ett nytt kapitel i mitt liv började. Livet hade fått en helt annan mening. Nu fanns det bara en som var viktig.  Min Axel.

Det som slog mig tidigt var att det var sååå synd om ensamstående mammor. Var jag än var så på ett eller annat sätt kom det ju fram att jag just var en sådan där ensamstående mamma som det var synd om.

Huvuden åkte på sned. Ett beklagade leende och ofta orden ååååå va synd om dig.

Jag stod och står än idag totalt frågande???? Är det synd om mig för jag är ensamstående mamma ???

Jag fattar inte… hur kan det vara synd om mig. Jag är ju förälder  till 100% som alla andra mammor och pappor är. Jag fick snabbt lära mig att en ensamstående mamma har alltid dålig ekonomi, mår psykiskt dåligt och det är ju synd om henne.

Ibland började jag nästan tro på det. Jag kom på mig själv med att tänka att åååå vad synd det är om mig.

Fast allvarligt. Är inte detta bara ett dåligt urtvättat uttryck. Varför skulle det vara mer synd om ensamstående föräldrar än andra. Självklart är det mer jobb, eget ansvar, ingen att skicka. Men så ser det ut i allt för många relationer.

Jag vill snarare slå ett slag för hur enastående föräldrar är. Alla. Det är en utmaning att skaffa barn. Inget är lätt.

Att få ständigt höra hur synd det är om en gör ju ingen lycklig.

Jag är fortfarande ensamstående mamma. Kommer jag alltid vara till min son. Jag är gift med min kärlek som ställer upp och gör allt för min son. Men huvudansvaret kommer alltid ligga på mig. Precis som det är för alla föräldrar. Vi har ansvar för våra barn.

Därför tycker jag det är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig. För det man säger och visar kan skada så mycket mer än att uppmuntra.

Jag hade så gärna hellre fått en klapp på axeln och ett leende och orden. Vad duktig du är . Bra jobbat.

Kram

Linda