Den ondska som drabbat faktiskt hela vårt samhälle går inte att ignorera på något sätt. Det är så fruktansvärt att det bara har hänt. Att barn och ungdomar fått sätta sitt liv till  av ren ondska. Jag lider och har fällt tårar sedan nyheten baserades ut över Sverige. Jag kunde inte hålla tårarna inne när jag såg vem denna 11-åring var. Som mamma till en pojke med rötter i Uganda så blöder jag otroligt mycket när andra med samma rötter far illa. När jag bara några dagar tidigare skrivit här på bloggen om min rädsla över att vad som skulle hända min son om den eskalerade rasismen tar fasta. Nu har denna rädsla delvis besannats.

Mina tankar går idag till de drabbade familjer och hela Trollhättans samhälle. Det måste vara fruktansvärt att vakna upp till ännu en dag där ondskan tagit över dess bygd. Nu drabbar ju detta även hela landet. Alla blir berörda, för det kunde lika gärna varit i vår bygd det hände. Det är nog det som gör att vi alla känner rädslan. Det går inte längre att skjuta det ifrån sig. Säga att det händer inte mig eller oss. Vi lever alla bland denna ondska.

Det som däremot ger mig en ännu mer olustkänsla är att vi glömmer bort att det finns fler offer. Det är inte bara de som avlidit på grund av gärningsmannens handlande. Det handlandet går inte att på något sätt förlåta eller acceptera. MEN denna 21-åring var också en individ. Har familj som även de vaknar upp med en enorm sorg att de mist sin son. Inte nog med det vaknar de upp med vetskapen att deras barn även var en gärningsman. Hur går man vidare? Hur klarar man hantera sin sorg i detta? I media bräseras nu 21-åringens liv ut. Vilket är naturligt, fast trots det tycker jag ändå att även han är ett offer.

I denna stund borde vi förutom att känna med alla drabbade också fundera på hur kan detta hända. Hur kan en 21-årig kille gå så långt över gränsen att han är beredd att ta andras liv. Var fick han styrkan att göra det med sedan ondska?  Det pratas om sociala medier, extremistiska hemsidor och filmer på Youtube. Medier där vi och våra barn är dagligen. Kan det informationsflödet skapa sådan ondska att man går till en skola och utför ett sådant dåd. Då är jag extremt rädd för utvecklingen som sker.

Vilka förbilder är vi vuxna till våra barn. För i detta fallet är det barn som både är offer och förövare. Vilka signaler sänder vi ut genom våra åsikter och deltagande att sociala medier.

Jag har absolut fått mig en tankeställare av denna händelse. Jag kommer tänka till hur jag uppfostrar mitt barn och vilken förebild jag är för samhället. För det går inte att skylla på någon annan. För vi alla är samhället och delaktiga i den utveckling det har.

Jag kommer på alla sätt vägra denna ondska som förlamat vårt samhälle. Jag kommer ge kärlek i massor och försöka visa en annan bättre väg.

R.I.P till alla offer för attacken i Trollhättan.

Kram

Linda