Söndagen börjar gå mot natt och jag och min kärlek sitter som så många kvällar här i Rom på vår innergård. Var sin dator, sonens skratt i bakgrunden och hundens snarkningar. Bilder redigeras, mail avverkas och dagen summeras. Vi njuter av insikten att vi lever det livet vi just nu vill tillsammans.

Utanför vår bubbla händer så mycket mer som vi knappt vill tänka på. Rapporter om våldtäkter i vår hemstad, terrorattacker och våldsskjutningar vill inte ta slut. Vad är det som händer runt omkring oss? Vill vi i vår värld inte leva i frihet?

Söndags utflykten gick 1,5 timme norrut till ett av de vackraste vattenfallen jag besökt. Här trängdes vi med människor från världen alla hörn. Vi samsades i trånga trappor, gångbroar och log glatt åt varandras blöta uppsyn. Tanken på våld existerade inte.

Vi och säkert inte du heller vill läsa om hemskheter varenda dag? Vi vill inte gå med en känsla att när händer det oss?

Hur länge kan vi stå emot ett attentat?

Om något skulle hända i vårt land vad har vi för försvar egentligen?  Polis, säkerhetstjänst eller militären. Skall de försvara vårt land? Allt som ofta hörs orden att Sverige skulle falla snabbt om något skulle hända. Är det så?

Tyvärr har vi nog inte mycket att sätta emot. Ibland uppfattar jag vårt land som mesigt. Jag hittade ett inlägg från en kvinna på Facebook som heter Annelie Sjöberg och jag tycker hon beskriver det på ett sätt som tåls att tänka på.

“Det känns skönt att veta att vi här i Sverige är väl rustade inför en eventuell terrorattack eller krig. Vi har ju en hel armé av cafe latte-pappor med hipsters…skägg som åtnjuter individualiserad föräldraförsäkring och bunkrar med vego och tofu för att krossa machonormen. För att inte tala om en hel generation pojkar fostrade med genuspedagogik och som har bokstavsdiagnoser, uppväxta med utbrända och ensamstående mammor. Men jaga pokémon kan vi åtminstone göra‪