Vart tog den trygga skolan vägen? (23av100)

Min son är 10 år om en månad och har hunnit gå 3,5 år i skolan. Idag när jag lämnade honom i skolan möttes han av high five, kramar och ryggdunk. Min ögon tårades och en lättnad kändes i mitt hjärta. Min son är omtyckt i skolan något som jag tror alla föräldrar hoppas att deras barn är.

Men när min son fick ryggdunk stod det flera barn själva på skolgården. Kanske det valt det själva eller inte?  Kanske de är utstötta och känner sig ensamma? Kanske ingen vill leka med dem? Kanske hotas de av sina kamrater varje dag?

Vart tog den trygga skolan vägen?

Jag skall inte påstå att jag vet om skolan var tryggare förr, men min känsla säger det.

Bild från pixabay

Den 28 februari i år publicerade skolinspektionen en rapport om hur 80 000 elever i årskurs nio upplever tryggheten, studieron, ordningsregler och arbetet för att förhindra kränkningar på sin skola. Hela rapporten hittar du här

I rapporten kan man läsa att fler än en av tio, ca 12 procent av eleverna, uppgav att de inte kände sig trygga i skolan. 16 procent säger sig vara rädda för andra elever och lika många säger att det finns personal de är rädda för.

Var fjärde elev i årskurs nio tycker inte att skolan arbetar aktivt med att förhindra kränkande behandling. Nästan lika många anser att vuxna på skolan inte reagerar om de får reda på att en elev blivit kränkt. Färre elever än vad tidigare Skolenkätsresultat visat känner sig säkra på vem de ska prata med om någon varit elak mot en elev – 19 procent av eleverna känner sig osäkra på vem de ska tala med.

Visst det är inte en jättehög procentsats. Men nu är denna rapporten bara baserad på 80 000 elever i årskurs nio. Om den hade gjorts på varje årskull hur hade resultatet då sett ut?

9600 barn i årskurs 9 känner sig otrygga varje dag. 12 800 barn känner sig rädda för andra elever och lika många säger att det finns personal de är rädda för.

Ska det vara så?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

De kanske är en falsk trygghet

Den svenska polisen och militären är mycket omskrivna och står inte alltid i positiva dager hos oss medborgare. Vi tycker de är för få och de syns för sällan. Militären skall jag ärligt erkänna att vad de sysslar med har jag ingen aning om. Däremot vet jag om något skulle hända mig eller något annat brott förgås är det inte säkert att polismakten räcker till.

De tidigare lokala bemannade polisstationerna är ett minne blott och hur duktiga poliser och militärer också för den delen vi än har, ligger de i underläge redan från början. De är för få och har ett för stort område att jobba över. Det blir lite ett moment 22 över saken.

Tryggheten jag och andra borde känna är nog lite bort blåst.

police-officers-1874753_1920

Däremot i Rom där kryllar det av poliser och militärer i alla dess former. Det är inte många steg jag kan ta utan att pappa polis står där i gathörnet och vakar över mig. Blir trafiken för intensiv står både en eller flera där och visslar och visar vägen. Militären står med pansarförklädda jeepar och vakar över viktiga platser, ambassader och viktiga personer. Här snackar vi rejäla kvinnor och män med skarpladdade vapen. Dessa militärer retar då inte jag upp i första läget.

I Rom har polisen en övertag och vi medborgare vi visar respekt.

Jag måste påstå att det stör mig inte alls av deras intensiva närvaro. Snarare tvärtom. Jag känner mig tryggare.

Kanske det är en falsk trygghet men trots allt en trygghet.

police-car-1889057_1920

Nu är detta inte på något vis speciellt för Rom och Italien att ha otroligt närvarande polis och militär. Det jag däremot frågar mig är varför vi i Sverige snarare minskar dess närvaro.

Visst sägs det att det skall rekryteras mer poliser men händer det något?

TVEKSAMT

Jag är för mer polis och militärisk närvaro. Vad tycker du?

Fotograf Cristian Brolin Design Linda Brolin
Fotograf Cristian Brolin
Design Linda Brolin

 

Lämna kommentar Dela inlägget: