Fel låt vann igen (13av100)

Kan ni tänka er att det blev fel låt som vann i år igen.

Att det aldrig kan bli rätt. Skall det vara så svårt att lyckas göra en låt som ALLA tycker är bra?

Bild lånad på nätet.

Äntligen är mellokarusellen över och lördagskvällarna kan gå tillbaka till det vanliga. Nu behöver inte vi sitta där och störa oss på att fel låt vann i år igen. Eller hata för att Loreen inte ens gick till final.

Att denna folkfest kan skapa så mycket känslor gör mig lika förvånad varje år. Jag hinner glömma att många av befolkningen lever sig in så i denna tävling att livet går under om inte rätt låt vinner.

Själv ser jag det som underhållning och hoppas att det kommer gå bra för det vinnande bidraget. Nu när det är över lägger jag ingen tid på att irritera mig på att fel låt vann.

För hur vi än gör och vilken låt som än vinner kommer det vara fel.

Istället för hylla vinnaren och önska lycka till måste löpsedlarna dagen efter vara negativa. Vi måste kasta skit och tycka att fel låt vann.

Bild lånad på nätet

Av någon anledning kan vissa individer inte gå vidare.

Nu önskar jag Robin Bengtsson lycka till med I can´t go on.

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Vågar du ge rakryggat motstånd? (11av100)

Att våga stå upp rakryggat för det som är fel är inte alltid en självklarhet. Vi är nog allt för många som blundar och inte vågar av olika anledningar. Det kan vara allt från att säga nej till att förhindra ett brott, hjälpa någon som blir mobbad eller stoppa en demonstration.

Rädslan att själv bli drabbad är allt för stor. Vilket är förståeligt.

Däremot finns det personer i vårt samhälle genom åren verkligen har vågat stå rakryggad och göra motstånd.

Den 13 april 1985 i Växjö höjer en ensam kvinna sin väska mot en nynazistisk demonstration. Det kallar jag rakryggat motstånd.

Bild lånad på nätet

5 juni 1989 i Peking ställer sig en ensam man framför stridsvagnarna som rullade in på Himmelska fridens torg.

Bild lånad på nätet.

1 maj 2016 i Borlänge knyter Tess Asplund näven framför 300 nazister. Inga nazister på våra gator.

Bild lånad på nätet

9 juli 2016 i Baton Rouge Louisiana,  USA  icke-vålds-markerar mamman Leshia Evans mot det amerikanska polisvåldet med att ställa sig framför poliserna och påtala att hon vill ha en bättre framtid för sin pojke.

Bild lånad på nätet

WOW vilka fantastiska människor som borde hyllas varje dag. De står upp för ett bättre samhälle.

De står rakryggat.

Skulle du göra det samma?

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Vem bär ansvaret för att mitt barn sköter sig på skolbussen? (9av100)

Ni kära läsare vet ju att jag mer än gärna lägger min åsikt både på det ena och det andra. Igår sågade jag internationella kvinnodagen och idag skall jag diskutera skolbussar.

För någon vecka sedan kunde man läsa och se inslag på nyheterna om att skolelever hade levt rövare på skolbussen och bussbolaget hade valt att dra in den extra linje som erbjudits eleverna. Istället fick nu eleverna vänta 1 timme till ordinarie buss går. Anledningen var framförallt att bussbolaget hade fått nog då en klick elever levt rövare i form av att inte sitta ner i bussen utan klättra överallt. Droppen blev när de kastade burkar och smetade tuggummi i bussen. Det hade också förkommit att elever tryckt på bussknappen för att sedan ställa sig och kissa ut genom dörren.

Vem bär ansvaret för att mitt barn sköter sig på skolbussen?

 

Bild från Pixabay

Det är ju en intressant fråga i dagens samhälle. Är det busschauffören som ansvarar för säkerheten under turen? Kan det vara eleverna själva eller är det föräldrarna?

Frågarna ni mig så är det ett föräldrar ansvar.

Om det någon gång skulle komma till min kännedom att min son inte skulle sköta sig på skolbussen skulle jag ta det ytterst personligt. Då har jag brustit i mitt föräldraskap. Jag har inte lyckas uppfostra mitt barn om vilka regler som gäller på bussen.

Tyvärr tycker inte alla som jag. Många föräldrar tycker att det är busschauffören uppgift att uppfostra våra barn att sitta still i bussen.

Busschaufförens uppgift enligt mig är att ansvara för säkerheten och att bussen tar sig från A till B.

Jag ställer frågan till er som vanligt.

Vad tycker du? Är det föräldrarnas eller busschaufförens uppgift att uppfostra våra barn på bussen?

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Idag firar vi Internationella kvinnodagen eller inte… (8av100)

8 mars och det är dags att fira Internationella kvinnodagen. Det är idag vi kvinnor skall stå upp för varandra över hela världen. Vi skall ena oss och stå upp för våra rättigheter. Idag skall vi fira. Idag skall vi visa att kvinnor kan.

Eller inte…

Visst är det viktigt att lyfta upp kvinnors rätt till ett lika värde. Visst är det viktigt att påtala jämlikhet. MEN jag blir trött.

Jag kan absolut se det viktiga men samtidigt inser jag att min bild inte stämmer med många andras. Jag kanske är förskonad eller har ett annat synsätt. Min bild går isär.

Att vi måste jobba med mycket av dessa frågor i många länder är självklart. Men för mig handlar det om ett lika värde. Vi har alla rätt till samma värde oavsett kön.

Om jag nu bara utgår från mig själv så ser jag inte många av dessa problem. Eller jag tillåter dem inte.

Fotograf Cristian Brolin, Vindro AB

Idag har det rapporterats i medier både hit och dit. Det beskrivs att alla kvinnor får utstå trakasserier, lägre lön, ingen chefsposition, ses som mindre vetande, inte ha samma förutsättningar i samhället.

Jaså känner jag.

Jag skulle aldrig tillåta mig att inte ha samma förutsättningar som en man. Jag ser till att jag har det. Jag utgår inte från att jag inte har det. Jag har aldrig fått utstå några sexuella trakasserier på arbetsplats eller dylikt. Om det skulle förekommit så skulle den mannen fått springa jävligt fort. Jag har heller inte haft lägre lön, utan lön som jag förtjänat utifrån min yrkesroll. Mindre vetande har jag heller aldrig känt att jag varit gentemot man. Jag har varit chef över många män och kvinnor. Det har aldrig varit något problem.

Jag har jobbat inom många olika yrken och det har varit mansdominerade och kvinnodominerade. Jag har snarare sett ett kvinnoproblem. Det är kvinnor som trycker ner varandra. Det är kvinnor som inte kan se varandras framgång och lycka.

Det ser jag som ett mycket större problem.

Fotograf Cristian Brolin, Vindro AB

Jag var på en föreläsning om just kvinnligt ledarskap häromveckan. Då kom det upp att vi kvinnor är alltid de som håller ordning, plockar ur diskmaskinen mm på arbetsplatser vilket gör att vi inte kan göra karriär på samma sätt.

Min reflektion blir ju. Sluta med det då. Låt disken stå.

Var någonstans står det att det är just du som kvinna som skall plocka ur maskinen. Ingenstans, utan det är du som bara gör det. Det är ett val du gör och inte männen.

Jag tycker männen ofta utmålas som hemska varelser som bara trycker ner oss kvinnor. Det köper inte jag.

Ibland är det säkerligen så. Det förekommer säkerligen på många ställen trakasserier. Men stå stadigt och visa att mig är det ingen ide att du bara tänker den tanken.

Jag tycker vi skapar detta själva som kvinnor ibland. Det är som att vi har med oss ett arv att vi kvinnor är lägre ställda.

Det kanske är här jag skiljer mig från många. Jag har aldrig känt det. Jag kommer inte göra det heller.

Jag är kvinna och jag är jag. Idag firar jag som alla andra dagar på året att jag är bra precis som den jag är.

Gilla det eller inte. Jag bryr mig väldigt lite.

För i min värld har alla ett lika stort värde oavsett vem man är. Å det står jag upp för varje dag.

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Var vi mer tillåtande förr? (7av100)

Igår kom sonen hem med en extra läxa då läsningen måste tränas mer intensivt. Som alltid slängde han upp plastfickan lite nonchalant och hoppas att den skall försvinna i intet. För det där med läsning är inte hans grej.

Jag slår upp den lilla boken och får en riktig återblick till min egen skolgång. Boken är liten, tummad, klottrad och tryckt 1986.

Det som slår mig är, skulle denna boken kunna tryckas och användas idag?

Boken sol och sim har ett naket innehåll i form av dess illustrationer. Jag tror att det skulle bli stora reaktioner om ett läromedel visade nakna kvinnobröst på första sidan idag.

Så naturligt, lättsamt och naket. Boken är på något sätt så oskyldig. Men skulle det funka nu?

En mamma med former. Långt ifrån några hemska ideal. Bara illustrerat rakt ur verkligheten.

Jag tror att den svenska PK-eliten hade gått upp i taket om skolans barn kommit hem med boken.

Jag tycker den är gullig och ser framemot att läsa den med sonen och se hans reaktion på bilderna. Kommer han ens bry sig?  Kommer det bli fniss och diskussion om nakna bröst?

En sak är säker vi var helt klart mer tillåtande förr och det känns för mig riktigt befriande.

Idag känns det som det jagas en korrekthet som inte går att levas upp till. Vi kan inte bara vara.

Hur skulle du reagera om ditt barn kom hem med en läsebok med nakna illustrationer?

 

 

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Godmorgon måndagen är äntligen här. (6av100)

Efter att varit sjuk ett tag är det äntligen skönt med en nya vecka. Nu vänder jag blad och hoppas medicinen gör sitt så jag snart är i full kapacitet igen. Mycket nytt och roligt är på gång så jag måste vara pigg och se framåt.

Jag vet att många avskyr första dagen i veckan men jag tycker det är skönt med en hel vecka framför mig. Som är välplanerad med roliga och mindre roliga aktiviteter.

Hur planerar du din vecka för att få vardagen att gå ihop?

Har du någon super papperskalender eller är du en digitalstjärna?

Själv är jag beroende av att skriva traditionellt och har svårt att ha en kalender digitalt. Jag har äntligen hittat min favoritkalender som jag gör min plan för veckan på söndag kvällen. Det tog några år att hitta den som funkar för mig men nu byter jag aldrig.

Bild lånad av Passion planner

Min favorit hittar du här

Nu ska jag inta ett liggande jobbläge och ta tag i veckan.

 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

Vår 3:e bröllopsdag är här. (5av100)

5 mars 2014  stod jag på toppen av min lycka och på toppen av ett berg i Valley of Fire i Nevada och blev fru Brolin. En helt fantastisk dag. En dag jag aldrig kommer glömma.

Äntligen fick jag mannen jag väntat på i över 5 år. Min fina man.

Nu har det gått 3 år. Mycket har hunnit hända men min kärlek till denna man består.

Vårt bröllop var hemligt och blev till en stor överraskning när våra nära och kära öppnade sin post dagen efter vårt bröllop då vi berättade denna nyhet.

Vi valde att ”rymma” och gör vår grej av vårt bröllop och bjöd istället in till 2 härliga bröllopsfester på Öland istället. Det blev precis som vi ville ha det. Helt perfekt.

Vi gillar ju att göra vår grej och inte riktigt följa strömmen. Så att tillbringa några dagar i Las Vegas och flyga helikopter satt som handen i handsken. Långt från vit slöja, kyrkklockor och tal.

Idag firar vi 3 år och Läderbröllop. Det skall bli spännande och se vad vårt gemensamma liv har att ge oss. Många dagar har vi delat och många fler vill jag dela med min älskade gubbe.

Nu kör vi järnet ett år till nästa bröllopsdag. Då är blomsterbröllop som gäller.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Sjukstuga och ett ledsamt samtal (4av100)

Igår tog det helt stopp. Kroppen sa NEJ nu räcker det. Halsen har smärtat något förskräckligt. Febern har härjat något otroligt. Ett besök på akutavdelningen fick bli ett faktum. En ilsken halsinfektion som nu innebär antibiotika och isolering några dagar är nu min verklighet.

SUCK.

Bild lånad på Pixabay

JAG HAR INTE TID ATT VARA SJUK.

De orden har jag sagt allt för många gånger de sista dagarna. Varför kommer sjukdomar aldrig lägligt?

Jo för de finns aldrig tid att vara sjuk. I början av veckan som kommer skulle jag deltagit i ett företagsevent i Västerås jag nu fått boka av vilket jag är så ledsen för. Jag skulle fotograferat och föreläst om det jag brinner mest för ”Att en bild säger mer än tusen ord”.

Bild lånad på Pixabay

MEN livet tar olika vändningar och det går inte förbereda sig alls.

Idag fick jag ett samtal jag önskat jag inte fått. Ett samtal man aldrig vill få.

En av mina finaste vänner ligger allvarligt sjuk. Helt plötsligt blir min halsinfektion som upptar hela min värld som ingenting. Det blir som det där lilla vita högst upp på en fågelskit. Bara skit.

Jag blir ledsen, arg, besviken. Frågar GUD vad han menar nu.

Jag avskyr och rent ut sagt hatar när mina vänner blir sjuka, mår dåligt eller far illa. Jag vill att alla skall må bra.

Jag önskar jag kunde släppa allt och bara åka dit. Hålla min vän i handen. Säga att det är okej och att allt kommer ordna sig. Men det kan jag inte av flera skäl. För det första jag är själv sjuk och det skulle vara förödande och smitta ner min vän med min skit.  För det andra kan jag inte lova att allt blir okej för det vet jag inte.

Det enda jag kan lova är att jag finns här, kommer inte försvinna, kommer stötta och trösta. Kommer visa att jag älskar min vän och dennes familj otroligt mycket.

För det är just när man blir sjuk och allt ställs på sin spets som vänner behövs. Man kommer inte kunna laga eller göra under men man kan finnas där. Visa sin kärlek och omtanke.

Fotograf Linda Brolin

Nu ber jag till Gud att min vän och alla andra runt omkring mig som kämpar mot något att det bara skall bli bättre.

Livet har, liksom en bok, flera dåliga kapitel. Men ett dåligt kapitel betyder inte att boken är slut.

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Äntligen värnplikt (3av100)

Jippi nu börjar vi äntligen komma på rätt köl i detta landet igen. Regeringen har tagit beslutet att återinföra värnplikt. Med start den 1 juni kommer 130 000 personer kallas till mönstring.

Detta tycker jag är så bra.

Bild lånad på nätet.

Vad tycker DU? Är du för eller emot?

Tongångarna kommer att vara olika ett tag framöver. Det kommer att bli spännande att se hur detta kommer tas emot av de ungdomar som är födda 1999-2000 som kommer bli kallade.

Kommer de klara av det eller inte?  Samhället ser ju en aningen annorlunda ut idag än för några år sedan värnplikten gick i vila 2010. Värnplikten har ju aldrig avskaffats utan istället legat i vila. Nu skall den återuppväckas igen.

Spännande och lärorikt skall det bli.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag är en för bra mamma ( 2av100 )

De senaste 5 åren har min familj fått lite extra stöd av samhället ( kommunen ) i form av avlastning. Jag och min son har behövt komma ifrån varandra då det är slitsamt emellanåt. Att leva med barn som behöver lite extra stöd tar på krafterna. Det kommer jag inte ljuga om. Att orka kämpa måste jag få hinna andas emellanåt. Att orka vara den som fångar upp och ger det där lilla extra måste min hjärna få vila.

Vår insats har varit beviljad genom socialtjänstlagen och fram till vi flyttade har det varit Växjö kommun som stått för insatsen. I och med att vi flyttade var det dags att söka samma insats i vår nya hemkommun.

Utredningskarusellen drog igång och jag fick sitta och berätta min och sonens livshistoria. Har man gjort det ett antal gånger så är just det en aningen tröttsamt. Däremot kan jag acceptera det. Det är så det går till i den världen.

Efter otaliga timmars utredning så kom då beslutet igår.

AVSLAG

Mörbylånga kommun tyckte inte vi var berättigad till en insats vi haft de senaste 5 åren. En insats som var för att jag skulle orka. Att beslutet blev avslag var väntat så jag bröt väl inte ihop totalt men jag kan ändå inte förstå dess resonemang.

11802630_10153226000834821_5561358428772434784_o

Jag brister inte någonstans i min föräldraförmåga. Jag är en för bra mamma för att få hjälp.

Det är ju i och för sig skönt att få ett kvitto på det.  Men det är samtidigt något jag tar som självklart. Det är väl klart att jag gör allt för att vara en bra mamma till mitt barn. Det är väl klart att jag kämpar in i kaklet för min son.

Tankegången att jag just är en bra mamma för min son är för att jag har haft möjlighet att landa. Tanka min hjärna, få sova och bara vara. Det resonemanget det existerar inte i denna utredningen.

Jag är en för bra mamma.

Då undrar jag, kanske du har ett svar.

Måste man vara en dålig förälder och brista i sitt föräldraskap för att få hjälp i dagens samhälle?

bloggbild

 

 

 

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: